Farväl

Idag ska jag åka hem för att säga farväl till mormor. Det känns bra och läskigt på samma gång men jag vet att hon kommer se mig och bli glad över en hälsning jag har med mig.
Jag ska även träffa mina föräldrar som jag inte har träffat på länge, för länge. Jag har tills för ett par år sedan inte värderat de högt nog men någon fick mig att ändra på det, de är de som känner mig mest och som jag alltid har kunnat lita på, de har alltid ställt upp för mig och nu känner jag att det är min tur att göra detsamma för dom.

Jag återkommer

Det som hänt tidigare i sommar i kombination med mormor har blivit för mycket för mig. Därför kommer jag inte skriva om det förens jag känner mig redo igen.

Kommer fortsätta med min dagbok från resan.

Måndag och ny vecka

Mm måndag brukar betyda en ny vecka med en ny start. Då lägger man grunden för resterande dagar i veckan. För min del hoppas jag inte det.
Jag kunde inte somna igår för tankarna på att mormor inte är bra och att hon snart kan komma att dö släpper inte.
Det kan gå perioder när jag inte tänker på det men så kommer de smygande tillbaka och får mig ur balans.
Vaknade 10 i förmiddags och kände mig som ett spöke. Hade svårt att fokusera på ett möte angående en film jag är delaktig i.

Jag känner att det får vara nog snart, när jag trodde att det höll på att ordna upp sig så kommer det här. Jag tycker inte att jag är värd allt detta.

Jag försöker påminna mig om att det är en del av livet och något jag inte kan påverka. Jag är heller inte ensam om att känna som jag gör, det finns många människor som i denna stund har samma känslor som jag.
Förr eller senare kommer alla att vara i samma sits som jag är i, människor kommer och försvinner ur ens liv.
Jag har redan förlorat en jag älskat och nu kan det bli en till.

Min väg framåt tog några steg tillbaka.

Hoppet kom tillbaka

Hej!
Helgen har varit ett pendlande mellan glädje och ledsamhet. Har nu fått reda på att mormor mår bättre för tillfället och att hon pratar mycket om mig. hon har bland annat sagt att hon måste leva tills jag är färdig med skolan, hon är nog den finaste personen som finns. Jag blir varm och glad över att hon tänker så. Hon är en otroligt stark och underbar människa.
Jag kommer att åka till henne i helgen som kommer. Jag ska säga allt som jag inte sagt till henne tidigare, verkligen berätta hur mycket jag håller av henne.

Jag träffade en kille som nyss startat ett fotbollslag efter en korpmatch tidigare i veckan. Jag sa att jag var intresserad av att börja spela igen och han tog mitt nr. Killen ringde nyss och frågade om jag ville bli lagkapten och peppa de övriga. Jag svarade att jag gärna blir det så någon gång i veckan som kommer ska vi ha ett möte med tränaren där vi ska gå igenom lite regler osv.
Jag blev lite förvånad men ser väldigt mycket fram emot uppdraget. Äntligen går det min väg.
Det känns som ytterligare ett steg i livet, något som ger mig mening.

Flugan

När jag satt på ett café i Larrasoana landade en fluga på bordet, den satte sig i kondensen från mitt vatten och började dricka och tvätta sig.
Den satt där helt utlämnad och sårbar. Det var som om den visste att jag inte skulle döda den och fortsatte lugnt med det den höll på med.
Det satte livet i ett nytt ljus för mig, jag hade makten att välja döden men jag valde livet.

torsdag - fredag

I går var det en bra dag, det kändes som om turen kommit till mig. En föreläsning som var toppen följt av en fotbollsmatch som vi visserligen förlorade stort men som jag är nöjd med. Jag fick göra mitt efterlängtade mål, snyggt var det också.
Efter matchen kom det fram en kille som berättade att han just startat en ny klubb som ska spela i division 6 nästa säsong och som kommer träna uppe på Sannarp. Helt perfekt för min del eftersom jag har svårt att ta mig långa sträckor.

Fredag: Blir väckt av att mamma ringer och säger att mormor har blivit sjuk och skickats till akuten i Norrköping. Hon tror att detta kan vara slutet. Vet inte hur jag ska reagera först men efter ett tag blir jag fullt medveten om vad som kan komma att ske. Vi har pratat om detta vid flera tillfällen under några år tillbaka men jag kan liksom inte riktigt fatta att det verkligen kan bli så.
Min älskade mormor som alltid funnits för mig, trott på mig och varit så stolt över att jag verkar ha hittat ett yrke och en fin tjej. Stolt över att jag nu hade blivit en vuxen människa.
Att hon ska försvinna från mitt liv gör så ont.
Jag har inte vågat prata med henne om allt som hänt den senaste tiden, jag har inte velat göra henne besviken.
Senast jag hörde något låg hon och sov stillsamt med en ambulansnalle på armen.

Jag Älskar Dig min fina mormor!

Larrasoana dag 4 28/8 - 08

Nu när skavsåren blivit påtagliga känns det inget vidare. Orken och viljan att fortsätta finns där men det känns som om det är fötterna och knäna som bestämmer.

En känsla kom över mig tidigare i dag, den sa "du är klar nu". Det känns lite kluvet och jag vågar inte tro att det är en känsla av klarhet, inte än.

En sak jag glömde berätta om gårdagen är att när jag vandrat ensam några timmar i det karga bergsklimatet kom jag fram till en staty av vad jag tror är jungfru Maria som håller jesusbarnet i famnen. Hon står på en klippa och runt om henne ligger kors och blommor.
Jag knäböjer vid hennes fötter och försöker be, det tar ett tag innan jag kan samla tankarna och få ordning på orden i min hjärna. Till slut får jag fram en kort bön där jag ber henne att leda mig den rätta vägen, ber henne hjälpa mig hitta hem.

Nu har jag tagit in på ett härbärge i Larrasoana där jag fått låna någon soyaliknande smet för att badda mina skavsår på insidan av låren med.

Jag har kommit på att detta inte är en bra tid att sluta med nikotin. Jag kan njuta när jag tar en cigg och en kaffe samtidigt som jag skriver i min dagbok. Har för övrigt blivit grym på att beställa en kaffe med mjölk, por favor =)

Jag hade svårt att sova djupt igår på grund av hjärtklappningar som jag kan få när det inte står helt rätt till inuti mig, hoppas på bättre sömn i natt.

Min kväll kommer avslutas med kaffe med mjölk.

Det kommer bli tufft att heta Stefan i morgon, blåsor omlagda på tre ställen per fot.

Lintzoain dag 4 28/8 - 08

Började gå runt kl 7 i mörker och dimma. Nu är kl runt 10 och jag kände att det var dags att ta tag i morgonens tankar.
De har handlat nästan uteslutande om uppbrottet. Det är ca en månads sedan nu. När beskedet om att det skulle bli så insåg jag att det var dags att börja gräva i det förflutna. Har även insett att jag inte har varit speciellt lätt att leva med.
Jag har vid några tillfällen tvivlat på min kärlek, det kan jag inte förneka. Jag har ändå alltid kommit fram till att det är dig som jag vill vara med och leva livet tillsammans med. Jag förstår att du inte orkar mer men några saker gör mig väldigt förvirrad. Att kärleken bara kunde upphöra att existera trots styrkan i den och att vi en månad tidigare planerat för ett helt liv tillsammans, allt från boende till barn.

Jag tror inte att det var för att du slutade älska mig som det tog slut. Kärleken kanske finns där fortfarande men det räckte inte.
Blir lite ledsen när jag tänker på det.

När jag hade skrivit detta började mina fötter säga ifrån. Jag satte på skavsårsplåster som jag inte kommer på namnet på just nu, värmen gör mig hjärnslö. Dessa hjälpte bara en kort bit och mina planer på att nå Pamplona i kväll är bara att glömma.

Kom fram till en liten by som heter Zubiri där jag köpte lite ost, korv, bröd och vatten. Min vanliga diet typ.
Sen letade jag efter en plats i skugga där jag kunde lägga mig och vila en stund. Jag ville ligga ute och bara lyssna på jordens ljud. Efter en stund hittade jag det perfekta stället under ett stort träd nära en bäck som porlade.
Jag somnade och sov tryggt utan drömmar.

Natt

Hejsan!

Klockan har blivit lite över fyra och jag tänkte berätta lite om de senaste dagarna. Sen jag kom tillbaka för sex dagar sedan har jag märkt vissa förändringar i mitt sätt att vara.
Jag har fått en känsla av att jag inte längre ser saker ur samma perspektiv, det känns som om jag har blivit mer öppen och fått en vidare syn.
Jag ser vilka fina människor som finns runt mig och jag känner mig levande och sugen på att upptäcka det som finns i min närmiljö. Jag vill göra saker och jag känner att min orka till det har ökat.
Jag har tagit tag i mina studier och verkligen pluggat. Det har blivit en hel del sena nätter med trevligt sällskap som gör det hela lättare. Det trodde jag nog inte att jag skulle tycka för sådär tre veckor sen.
Nu tvekar jag inte längre på att stanna kvar i Halmstad och njuta av tiden jag har framför mig. Känns spännande att se vad framtiden har att erbjuda.

Sov gott alla ni som inte behöver jobba

Roncesvalles dag 3 27/8 - 08

Snart släcks ljuset på härberget vilket betyder att klockan är 22.
ca 30 km avklarade.

Jag har kommit på att när jag är trött kommer det fram tankar som handlar om det som var och hur jag känner mig. Det är inga konstruktiva tankar utan bara malande fram och tillbaka. Jag får svårt att fokusera mig.

Till en början var det soligt och varmt, runt 35 grader. När jag kom högre upp blev det kyligare och fuktigt av moln och dimma. Jag trodde att det började bli sent.
När jag hade ca 2 timmar kvar till toppen var det bara jag, fåren och hästarna . Någon enstaka bil kom ibland. Väl uppe på toppen var jag helt ensam. Då slängde jag väskan och sprang ännu högre, fick en energikick och det som tidigare varit jobbigt kändes nu bara härligt.
När jag satt där med molnen runt huvudet såg jag en gul prick långt där nere.
Det var en annan vandrare som jag inväntade och vi följdes åt den sista branta vägen ner.

Nu ligger jag i en sovsal med ca 100 andra, jag är jättetrött och mina fötter och ben också.

Jag kom på en sak där uppe på berget som jag skrev ner:
Jag ska våga stå fast vid vad jag tycker är rätt, det behöver inte vara rätt för någon annan men jag måste lita på vad min kropp och mitt hjärta säger mig.

Kram!

Saint jean pred de port, dag 2

Vad gör jag här? det är något jag ofta frågar mig när min hjärna ges tid att tänka.
Har det blivit en besatthet att hitta rätt väg i livet? Har tanken på oss blivit en besatthet eller är det så att det faktiskt är så vackert att min kropp får mig att fortsätta, hjälper min kämpa när jag själv inte kan se klart, när jag vill ge upp?

När jag kom fram till Roncesvalles såg jag att väskan gått sönder, något som jag fixade med några spännband.
Jag har efter lite språksvårigheter kommit fram till Saint Jean. Det blev ca en timme i taxi över pyrenéerna, vägen gick i serpentiner och det var väldigt vackert. Taxichauffören pratade hela resan och jag kunde bara le.

Väl framme i byn gick jag och mina taxikompisar till ett litet kontor där vi fick våra pilgrimspass som man behöver om man vill bo på härbergen längs leden.
Efter det gick jag till en camping och tog nog en timme på mig med att få upp tältet (första gången).

Att vara ensam är både jobbigt och skönt. Detta är en romantisk by så jag tänker ofta på hur det skulle vara att gå här, hand i hand med den man älskar. Se henne i ögonen, bli ett. Alla dessa tankar känns plågsamma.
Jag blir helt fylld av romantik bara av att vara här.
Det som är skönt är att jag kan sitta och titta på vad som helst hur länge som helst. Jag bestämmer över tiden, frihet.

I morgon börjar jag vandra och jag har insett att själva resan är målet och att tiden och sträckan kommer i andra hand.

Pamplona dag 2, dagboksanteckningar

När jag vaknade hade jag en känsla av oro i magen som var orsakad av en mardröm som handlade om kyla och ovilja. Inte en bra start direkt.
Jag ville komma därifrån snabbt så jag var nog ute ur rummet på 15 min.

När man ska fråga om en vägbeskrivning och inte kan mycket spanska får man lita på lokalsinnet. Jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll och kom till ett torg där jag köpte frukt och bröd och frågade om vägen igen.
Det slutade med att jag vandrade över några åkrar och ett industriområde innan jag kom till bebyggelse. Där väntade jag på en buss i nån timme för att senare få reda på att jag stod på fel sida av vägen. Dessutom var jag bara i en förort till Pamplona.
Till slut kom jag fram till bussstationen och kunde köpa en biljett till Roncesvalles som ligger nära gränsen till Frankrike.

När jag väntade på bussen vandrade jag runt på gatorna i Pamplona och bara förundrades över hur olikt allt är jämfört med hemma. Att bara planlöst vandra skingrar verkligen tankarna och just nu känns det bra i hjärtat.

Nu sitter jag på bussen och funderar på vilka känslor denna resa hade frambringat om allt varit annorlunda. Ser alla människor runt mig som ser ut att vara vandrare och undrar vad de gör här.
Par, barnfamiljer, kompisar vilket syfte fyller deras resa? är det ren semester eller göms det även där en vilja att söka den rätta vägen?

Det är hemskt när man inser att man inte klarar av att vara ensam med sig själv.

Pamplona dag 1, dagboksanteckningar

Dagen innan hade jag haft ett samtal med någon speciell och förklarat vad jag ska göra och varför. Jag tror att det gick fram och att hon förstod mig.
Jag har fortfarande lite svårt att förstå, jag kanske är naiv och blåögd som inte bara kan ge upp och sluta kämpa.

Jag sov runt två timmar i natt så det har varit lite som att gå runt på standby.

Mitt plan gick från Köpenhamn så jag hade lite tid i Malmö där jag träffade en gammal klasskompis som jag inte träffat på ett par år. Vi tog en långfrukost och diskuterade livets mysterier, kärlek, uppväxtförhållanden och tro. Det var ett givande samtal som jag värderar högt. Tack för det min vän!

På planet somnade jag direkt och sov igenom starten. Jag vaknade lagom till fikavagnen och somnade igen och sov igenom landningen. Helt ok flygresa.

Här sitter jag nu på ett hostel någonstans i Pamplona. När jag kom upp till rummet blev det som om jag slutade fungera, kände mig så otroligt ensam. började fundera på hur detta skulle sluta och på vad jag gett mig in på. Jag tog en promenad och kom fram till att det faktiskt är första dagen, första gången jag är ensam i en sådan situation.
Jag är många, många mil hemifrån utan kommunikationsmedel.

Det är kallt på natten i Pamplona så nätterna i bergen kan bli intressanta.

Nu ska jag sova så jag kan hitta en buss till Saint jean pied de port i södra Frankrike i morgon.

Hemma igen.

Hejsan på er alla!

Nu har jag varit i Halmstad ett dygn och idag har det varit en fantastisk dag. Det började med att jag vaknade och såg en blå himmel i ett fönster och solen lysa in genom ett annat. Sedan åt jag frukost tillsammans med två underbara personer för att sedan gå till min första skoldag för terminen. Trotts att det var tufft så var det roligt och mitt humör har varit på topp under hela dagen.
Jag känner att jag har kunnat fokusera på mig och mitt mående, min trivsel. Har varit iväg och handlat lite ljus och en fin vas som kommer göra min lägenhet lite mer trevlig nu till hösten.
Jag har inte varit såhär glad på mycket lång tid och för första gången på länge känner jag mig nöjd med att vara mig.
Kan bara säga att det är så skönt att äntligen känna så.

Ja, det har hänt mycket sen jag skrev senast och jag ska försöka återskapa det den närmaste tiden.
Men idag är det jag som rider på en härlig känsla.

Kram.