Jag försvann.....

Vi gömde oss bakom skåp
Vi såg varandra över klassrummet
Jag såg solen i dina stora vackra ögon
Vi höll varandras händer

Jag försvann, du hittade mig

Vi spelade minigolf
Vi åkte till stugan på klippan
Vi kände saknad och längtan
Vi höll varandras händer

Jag försvann, du hittade mig

Jag bad dig träffa min mormor
Vi drack vin och älskade
Vi åkte iväg, bara du och jag
Vi höll varandras händer

Du försvann

Vi skrev till varandra om kärlek
Du skickade mig ett armband av snäckor
Du sa att du älskade mig
Jag var ledsen och du tröstade mig

Vi hittade varandra

vi flyttade till ett liv tillsammans
Vi gick promenader på stranden
Du gav mig allt
Vi höll varandras händer

Jag försvann

Det har gått en tid och jag känner att jag nu vill göra denna skrift synlig för er alla. Jag skrev detta från hjärtat till någon som gjorde mitt liv speciellt. En del saker förändras, andra inte och det är så livet fungerar. Jag är inte längre bitter över vad som hände, jag kan nu se att allt kan tänkas ha en mening och just nu ska jag njuta av livet och allt fint som kommer i min väg.

Prata och red ut..

Idag har saker och ting blivit utredda, missförstånd som skapats av internet och dess funktioner.
Internet är bra på många sätt men att försöka göra sina djupare tankar och känslor förstådda är inte alltid helt oproblematiskt.
Det kan vara lätt att tolka saker som skrivs på internet för något annat än vad det är och onödig ilska kan skapas. Det är lätt att man sårar någon utan att ha den avsikten.

När man träffas och pratar får man med all mänsklig kommunikation och kan lugnt och sansat klargöra för vad man tycker och känner, man kan se personen som sitter mitt emot och förstå vad denne vill förmedla med sitt tal, kroppsspråk och röstläge.

Det jag har lärt mig av detta är att jag inte ska ge mig in i sådana "strider" med hjälp av text på internet.

Jag föredrar den mänskliga kontakten människor emellan, det kanske inte alltid är det lätta men för mig kommer det alltid att vara det rätta sättet för en rak och ärlig kommunikation.

Pamplona, en natt på bänken del 2

Min bänk blir ledig och jag lägger mig ner med ett packe Kleenex som huvudkudde. Hade svårt att somna men när jag legat där en stund hamnade jag i något av en dvala och precis innan jag somnade in kände jag något jag aldrig känt tidigare.
Det var en stark och väldigt klar känsla av att någon lade sig bakom mig på bänken och det kändes först som om jag skulle ramla ner, först blev jag rädd men jag kände snabbt att det inte var något som ville skada mig utan snarare ville ge mig trygghet. Känslan omfamnade mig och jag somnade lugnt.
På morgonen vaknade jag tidigt, runt kl 5 och kunde inte riktigt få grepp om vad det var som hade hänt där på bänken. Men det kändes bekant på något vis och fick en känsla av att det var J som skyddade mig.

När jag vaknade gick jag och satte mig i trappan som leder från gatan till bussgaraget, kände mig rätt mör i kroppen. När jag suttit där en stund satte sig en några år äldre kille bakom mig en bit upp. Han hälsar på mig och det visar sig vara en tysk som blivit rånad under kvällen och spenderat större delen av natten på polisstationen.
Han hade blivit av med pass och pengar så han var inte heller speciellt nöjd över situationen. Han pratade både spanska och engelska så han hjälpte mig att få tag i en ny biljett för halva priset så jag blir kvar en dag och en kväll till i Pamplona.

Killen som heter Frank känner någon i Barcelona som hyr ut rum för 9 Euro/natt som jag ska söka upp.

När jag senare satt och fördrev tiden kände jag mig väldigt olustig och fick en klump i magen, jag kände mig så ensam och smutsig och jag fick en stark hemlängtan, en längtan efter alla er där hemma som verkligen visat att ni bryr er om mig. Hade behövt en kram.

Mer om dagen som följer kommer inom kort.

Hemma i Norrköping

Då var det dags att för det slutgiltiga avskedet, begravningen av min mormor. Jag försöker att förbereda mig på hur det ska bli men just nu känner jag nästan inget alls.
Jag känner mig glad över att det nu är dags och att det sedan är tid att gå vidare, låta minnet av henne förbli vackert och fyllt av glädje.

Den här veckan har varit ganska jobbig för jag har kommit på att jag inte riktigt vet vad jag vill med min tid här på jorden. Jag har en del svåra beslut att ta tag i. Jag har även en ganska stor hemlängtan och lite av mitt gamla beteende att vilja röra på mig har visat sig.
Jag vet att jag får det när jag inte finner någon ro eller när jag förändrat något i mitt liv. Förändringen i detta fallet är troligen den stora ilska jag känt under veckan och som jag såhär i efterhand kan se att jag byggt upp under en tid.
Jag blir besviken när jag märker att den vänskap jag värderar högt inte värderas likadant av den andra parten. Det gör att jag känner mig lite vilseledd och övergiven och det gavs uttryck i form av ilska.
En ilska som jag inte skäms över för jag kan stå för mina värderingar och min syn på människan. Jag känner ändå att det är tråkigt för jag vill inte verka elak på något sätt och det är inte roligt att göra någon ledsen.

Nu är jag hemma och det känns bra för här finns mina rötter och jag känner mig trygg.

Världens Barn

I lördags var det åter dags för några timmars insamling till Världens barn. Jag stod utanför Maxi på flygstaden mellan tio och tolv.
Innan jag börjar känner jag alltid att jag inte vill tränga mig på utan låta människor lämna pengar av egen fri vilja utan direkt påverkan av mig. Lite orolig är jag också över att det ska gå dåligt eller att jag ska bli påhoppad av någon ilsken debattör som inte gillar välgörenhet.

Jag blir oftast alltid glatt överraskad och så även denna gång. Människor som aldrig gjort något sådant har kanske svårt att förstå hur man kan bli varm i själen av att stå en lördagsförmiddag ute i blåst och kyla i två timmar men det blir man. Jag fick många värmande ord och glada léenden i ruskvädret.

Det kom en liten tjej springande över halva parkeringen med en femkrona i handen. Hon skrattade och vinkade, när hon kom fram till mig höll hon på att inte kunna stanna. När hon gått in genom dörren vände hon sig om och vinkade hejdå med ett jätteleende. När hon sedan kom ut igen med sina föräldrar hade hon en tjuga i handen och såg nästan ännu gladare ut. Den lilla flickans ärliga leende höll mig varm resten av tiden, kunde inte sluta le själv.

Att man sedan känner sig väl till mods är inte konstigt. Det är värt all kyla i världen att kunna hjälpa barn att få en bättre framtid.

Det kom till punkten...

Tidigare i veckan skrev jag om min funderingar på när jag inte orkar anstränga mig mer för något som kanske inte är värt det.
Jag kom idag till den punkten där det blev för mycket. Utan att gå in på detaljer blev jag fruktansvärt arg och besviken. Jag kände att nu orkar jag inte anstränga mig mer, jag tycker att jag gjort allt som står i min makt för att få vänskap att fungera.
Jag har vad jag kan minnas aldrig känt mig så sviken och respektlöst behandlad som idag, inte värd något.

Det finns såklart två sidor av allt och detta är min och hur jag kände mig idag. Allt är inte alltid svart eller vitt, det hoppas jag ni förstår.

Ibland blir det fel, Pamplona natt på bänken

Jag köpte en biljett till Barcelona och bussen skulle gå 00.55. Klockan var bara 16.00 så jag hade ingen lust att släpa runt på väskan hela dagen så jag lämnade in den på förvaring. Busstationen låg under markplan. När jag lämnade väskan sa jag på spanska att jag ville ha den där i 7 tim och 30 min.
klockan var då 16.30 och stationen stänger tydligen kl 23.00?! Med lite enkel matte funkar inte det riktigt.

Senare på kvällen satt jag i ett café på stationen och tittade på fotboll för att få tiden att gå lite. Runt 22.45 bestämde jag mig för att se klart matchen nere på stan en bit därifrån. När jag sedan kommer tillbaka ca 23.45 är stationen helt nedsläckt. Får lite halvt panik och tar mig ner via trappor som leder till en natthållplats där jag stöter på två personer som jag frågar var bussen går ifrån och hur jag kan få tag på min väska där biljett, pass och bankkort finns. Dom släpper in mig på den mörka stationen där jag möter en vakt och en herre till.
Förstår direkt att vakten inte alls är nöjd med att se mig där, han är direkt otrevlig och inte det minsta sugen på att hjälpa mig.
Jag lägger på samma attityd och ber honom visa lite servicekänsla och förklarar för honom att det kunde vara trevligt att få lite hjälp när man som turist är gäst i hans land, medmänsklighet var tydligen inte hans grej.
Jag lyckas till slut förklara att jag inte kan komma med bussen utan biljett och att jag inte kan sova någonstans utan mitt pass. Han tar då med mig till garaget där nattbussarna går och visar mig två bänkar där jag kan sova varav en var upptagen av en annan uteliggare. Jag tackar ironiskt "gracias".

Garaget fylls med folk och jag ser min buss komma och åka, just då är jag riktigt förbannad på världen och planerar ett ilsket framträdande dagen därpå.
Det jag har är en plastpåse med kleenex, tejp, plastfolie och lite vatten samt trasiga byxor, och en t-shirt

fortsättning följer...

När är det nog?

Jag har under ett par dagar funderat en hel del på när det är nog? Hur länge kan jag fortsätta kämpa för något utan att det tar stopp, tills jag bara skiter i det?
Jag antar att jag måste göra vissa avvägningar för att komma på om det är värt min energi. Antar att det är så man måste göra för att inte bli full av skit man hade kunnat slippa.
Det finns mycket som gör livet meningsfullt så jag kanske klarar mig utan att kämpa för något som kräver mycket mental kraft och som visar sig vara hopplöst? Min åsikt är att man inte ska ge sig även om det känns tufft. Jag fungerar så att det räcker med en lite känsla av att det är värt all möda för att jag inte ska ge upp.
Jag talar om mänskliga relationer i allmänhet och vänskap i synnerhet.

Dag 6 Pamplona ,igen

När jag vaknade i morse hade jag en olustig känsla i kroppen. Det var saknad och en smula vemod.

När jag tog på mig ryggsäcken för att gå till bussen mot stan gjorde det så ont att jag nästan inte fixade att gå alls och mitt vandrande kändes definitivt över. Köpte lite zonsalva men det hjälpte bara en kort stund.

Om jag ska kunna nå målen, hitta lyckan och kärleken behöver min kropp och min själ vara i balans. Rent själsligt finns kraften men kroppen säger nej.

Nu har jag gjort en tatuering, det står SANTIAGO på insidan av vänster överarm. Det gjorde rätt ont och jag försökte koncentrera mig på något annat.
Santiago symboliserar målet och kampen för lycka och kärlek, att vägen dit kan vara krokig och full av äventyr som jag måste ta mig igenom. Så länge jag känner kraften inom mig kommer jag att nå mina mål. Att titta på den hjälper mig att inte ge upp.
Nu blöder och svider det men det är en del av livet, för att läka måste jag blöda.

Nu har jag beställt en baguette som visade sig vara köttfärssås och pasta. Jag blev helt slut efter tatueringen och maten, måste nog vila lite.

Jag började leta efter en flod som heter Piedra men jag hittade den inte men någonstans i pyrenéerna ligger den så vem vet, en dag kanske jag sitter där och badar fötterna.

Nästa anhalt blir i stället Barcelona, nu är det bestämt.

Dag 5 i närheten av Pamplona

När jag vaknade kände jag värken i knän och fötter så jag vandrade sakta. Efter en stund kom jag till en liten by där en familj satt upp ett tält på sin tomt och hade en liten servering.
När jag drack mitt kaffe och åt min banan kom plötsligt dottern i familjen ut och började spela baskisk musik på sitt dragspel. Det var en härlig känsla och hela situationen var så vacker och givmild på något vis. Jag fick låna familjens toalett, gästvänligheten kändes enorm.

Lite senare sitter jag på ett café i Villava och dricker kaffe och äter någon söt, mjuk kaka som jag inte vet vad det är men som jag inte kunde tacka nej till. Bardamen har lärt mig några fraser som jag kan ha nytta av utmed vägen.
När jag kommer till Pamplona ska jag köpa några tofflor och fundera på nästa steg. Radion spelar nu "Take my breath away" en favoritlåt från när jag var liten. Minnen från skoldiscon och tryckare dyker upp...

Efter att till slut nått Pamplona och fått min stämpel i pilgrimspasset bestämmer jag mig för att vila ut på en camping. Får vänta en timme på bussen och sedan gå 30 minuter i hettan för att komma fram. Det är en familjecamping med pool får jag reda på av en brittisk familj som jag möter på bussen.

Har jag ont i knän och fötter i morgon funderar jag på att åka till Barcelona. Målet att nå Santiago de Compostela finns fortfarande men inte just nu om jag inte klarar att gå.
Att komma dit symboliserar kampen för något inom mig.

Just nu sitter jag här och tittar ut över kullarna framför mig och känner mig rätt harmonisk.

Så länge jag känner att kärleken är närvarande i mig kan jag inte avbryta kampen för lycka, jag vet att målet och svaren finns i mitt hjärta.

Bli förvånad och upptäck livet

Oj nu var det ett tag sedan det skrevs här så det börjar bli dags.
I helgen som var besökte jag Norrköping för att träffa min familj och säga farväl till min älskade mormor.
Lördagen blev en trevlig kväll med mat tillsammans med fina vänner och mycket roliga samtal, vänner jag saknar när jag inte längre bor i stan och kan träffa dom så ofta som jag skulle vilja. På söndagen var det dags att träffa mormor för kanske sista gången, jag vet inte riktigt var hon är nu men jag vet att det var hennes tur och att hon mår bra vart hon nu än är.
När jag först såg henne brast det och jag kunde inte få fram ett ord men när jag sedan blev själv med henne kändes allt bra och jag kunde berätta för henne att jag älskar henne och att sommaren varit ett kaos som jag inte riktigt kunnat reda ut förens nyligen. Jag fick det avslut som jag längtat efter under en lång tid.

Efter att under en lång tid inte varit riktigt i fas med mig själv känner jag mig nu som den jag vetat länge att jag är.

Jag har efter denna helgen verkligen fattat att allt, verkligen allt kan hända och att det inte finns något sätt att skydda sig mot livet.
Tråkiga saker som hänt har gett mig en chans att stanna upp och fundera på vad jag vill med livet och jag har kommit fram till att det inte finns någon anledning att hålla tillbaka utan bara flyta med framåt och våga upptäcka vad som finns framför mig. Livet är på något sätt för kort för att jag ska slösa bort det genom att vara rädd. Alla möjligheter är öppna och livet likaså. Blir glad över att jag aldrig kan sluta förundras.

Jag vaknade av att det åskade i natt och jag såg ett stjärnfall alldeles nyss. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det men det finns mycket vackert att se fram emot.
En dag kommer allt att falla på plats och då vill jag vara med.