Humanism, jul och tunnelseende människor

Jag är lite av en periodare vad det gäller storhelger som tex den stundande julen och just nu känner jag bara en påtvingad press över att man ska vara så jävla glad och lycklig.

Några av er känner nog som jag och några av er kan inte för en sekund förstå varför jag tycker så.
Till er vill jag bara säga: se er omkring och öppna ögonen, vad ser ni om ni tittar riktigt noga?
Jag ska berätta vad jag ser. Jag ser mycket glädje av familj och vänner som sitter tillsammans och njuter av god mat i mängder inomhus i värmen, kära återseenden och skratt.
Men vad jag också ser är sorg, saknad, fattigdom, hunger, utanförskap och ensamhet. Jag ser alla dom som inte har någon familj att träffa, de som vårt "fina" sociala skyddsnät inte kan fånga upp, Alla gamla som sitter ensamma i sina lägenheter och vars höjdpunkt är när hemtjänsten kommer med torra ägg och en sillbit, Uteliggare som av den stora massan ses som misslyckade alkoholister och knarkare som faktiskt kunde ta och skaffa sig ett jobb och sluta supa eller knarka, alla barn som far illa pga bråk och misshandel inom familjen, sönderstressade föräldrar som försöker tillgodose ett omöjligt behov av perfektion.

Till alla er som påstår er vara humanister vill jag bara säga: Öppna ögonen och använder er humanism till att se alla osynliga som inte har det lika bra som er, det är eran förbanade skyldighet!
Kräver inte att ni ska agera men jag kräver att ni ska ge det här en tanke och ge alla som inte har det lika bra som er en tanke.

Jag är så jävla trött på alla klåpare som påstår sig vara solidariska, humanister eller på annat sätt en rättvist tänkande människa men som inte gör ett skit för att på något sätt förändra situationen för alla som av någon anledning hamnat i detta "lyckovakum"

Allt jag kräver är en tanke för det är i tanken som en handling eller en förändring påbörjas.

Varför så svårt?

Tillbaka i Halmstad igen och livet börjar om..... med goda ting och dåliga ting.
Och de båda har samma fråga.... Varför så svårt? Blir fan nästan tokig ibland. Varför är det så svårt att formulera sina känslor? och varför är det så svårt att ta tag i sina gamla känslor?
Vad Har man att vara rädd för om man påstår sig vara så säker på vad man känner?
Varför är man så rädd för att våga chansa på nya känslor?

Vad är problemet?

Ni kanske kan fatta av alla frågetecken att jag känner mig rätt förvirrad och jag lovar att göra allt detta mer tydligt när jag har ett uns av kontroll på saker och ting.

Jag försöker lägga ner delar av mitt liv men kan inte få den ro jag vill ha innan jag iallafall förstår en procent av allt detta kaos.

Ahhhh......

Hej så länge...

Söndagkväll 23e november

När jag är Norrköping får jag ofta en hel del tid till att tänka och det finns mycket här som påminner mig om tider som en gång varit och personer som inte längre finns här av olika anledningar.
Har under dagen inte gjort något alls om man inte räknar med ett antal filmer som setts utan större intresse.
Minnet av min mormor har under dagen varit väldigt starkt och intensivt och jag har insett att jag inte längre har hennes vägledning i ryggen vilket skrämmer mig fruktansvärt mycket. Det är först nu som jag känner hur mycket jag verkligen saknar henne.
Jag är inte riktigt i fas med mina känslor för tillfället, det är mycket som rör sig i huvudet. Känns som om allt helt plötsligt slår över mig igen utan någon direkt förvarning och det har ställt mig. Det har hänt mycket i mitt känsloliv på väldigt kort tid där nya och gamla bekantskaper varit inblandade på olika sätt och jag har nog inte varit så bra på att hantera det nu när jag tänker efter lite extra.
Jag har slagit ifrån mig en hel del och inte tagit in mina riktiga känslor och det är nog det som nu kommit upp till ytan.

Jag vill så mycket men mest av allt vill jag bara få känna ro och frid med mig själv, jag vill duga.
Jag är fortfarande trasig och jag kanske har varit för ivrig med att bli hel och inte låtit det ta den tid som faktiskt behövs.

på tok för länge sedan

Ja som överskriften berättar känner jag att det var för länge sen som jag steg in i biktbåset så här är jag återigen. klockan är runt tre och det är söndagsmorgon. Inte ofta jag är nykter (nästan) såhär dags en helg om jag inte jobbar eller har något annat viktigt för mig.
Jag är glad, nöjd och lite bitter. Vi börjar med bitterheten, om man lägger ifrån sig sin plånbok bör man ta upp den igen innan man går ifrån den. Ganska självklart kan man tycka men inte när det gäller mr Larsson som lyckades förlägga den lilla trotjänaren igår.
Nog om det, nu över till det mer positiva. När jag kommit över bitterheten och lyckats få ut lite pengar tog jag mig till Linköping (är i Norrköping nu med andra ord) för att träffa en gammal klasskompis som jag inte träffat på allt för länge och det blev väldigt trevligt. Det är så gött att få prata med någon som förstår vad man säger, någon som ligger på samma nivå. Mycket tack till dig för en superkväll som vägde upp allt trist!
Trevlig musik som väckte känslor av diverse slag men som jag med stöttning klarade av att lyssna på och vi kom nog överens om att November Rain med Guns är en av de bästa eller tillochmed den bästa som gjorts. Vi har en del att relatera till den låten både gemensamt och privat, jag har mycket smärta men också glädje om det jag fått uppleva till den låten.
Mycket jag är tacksam för men också kan sörja. Sörja är något som man måste få göra för att komma vidare, något som är tillåtet och inte ska ses som något illa. Vi är inte mer än människor så varför ska vi inte få älta lite ibland och visa att vi är sårbara, visa att vi är kapabla att visa känslor. Kan vi inte det är det illa och vår existens är i fara.
Kanske stora ord mitt i natten men ge det en tanke och börja känn!

Kryper till korset

Ojojoj.....
Igår var slutet på en jobbig vecka med lite vila. Jag blev knasigt full och min telefonbok fick eget liv runt klockan halv två. Ber alla berörda om ursäkt för detta och hoppas att ni inte blev allt för störda.
Nu är det dock dags för nya tag, strukturerad träning och samma vad det gäller skolarbete.
Ska inte låta mig störas av dåliga energier som kan komma att passera mig. Jag gör inte det i vanliga fall heller men man kan inte vara nog tydlig i vissa fall.

Jag vet att jag kommer att få höra en del angående gårdagen och jag förtjänar det säkert men jag har bett om ursäkt och kan bara hoppas att det godtas.

Jag är lite vilsen men helt klart på rätt väg

Slutkörd men nöjd

Det har hunnit bli torsdag och kväll. Har en bit kvar fram till helgen men just nu är jag helt utmattad både psykiskt och fysiskt.
Det har blivit många timmar skolarbete och många timmar träning och lite välbehövlig vila är nu på ingång. Har ett möte och ett seminarium kvar, mötet är med hallands fotbollsförbund och seminariet är angående vårdplaner.

Jag vet inte men det känns som om det är något på gång, har en magkänsla som säger att något kommer att visa sig för mig. Saker och ting kan komma att bli annorlunda men hur vet jag inte, som sagt bara en känsla.
Jag kan antingen gå och fundera på det och slösa energi eller försöka ta det som det kommer, om det kommer.
Har lite svårt att släppa det helt men ska försöka.

Jag är fortfarande nöjd över situationen som den är nu.

Glädje?

I fredags var det då dags för tenta. Det började bra med att jag tyckte att jag kunde första hälften godkänt men sen gick det över och andra hälften var ren katastrof och jag kände verkligen att det gått åt skogen.
När jag lämnat in pappren och lämnat tentasalen kom en något underlig känsla, glädje. Jag visste att jag misslyckats men jag kände att den livsgnista som under veckan brunnit på sparlåga plötsligt slog upp och jag blev helt lycklig och bekymmersfri på en sekund.
Resten av fredagen spenderades med först ett par kompisar och pizza, sen en fotbollsmatch och till sist i sängen med film.

Lördagen blev väldigt lyckad. Hann med yoga, hårklippning, brödbak och tentafest. Kvällen och natten var toppen och jag hade riktigt kul!

Söndagen, också den hur bra som helst med fotboll och Kalmars guld i allsvenskan på Örjansvall. Efter det blev det ishockey och film hos en klasskompis. kvällen slutade med att jag somnade i hans soffa till en skräckfilm.

Helgen gav mig verkligen tillbaka lite styrka och jag känner att det ska bli kul att läsa den nya kursen som påbörjades idag. Det återstår bara att se hur långt det räcker denna gången.

Hejdå och kram från en för tillfället nöjd Stefan

Kvällen innan tenta

Klockan är runt halv tolv och det är torsdag innan en tenta i anatomi II. Har suttit med några klasskompisar mellan 7-9 timmar sen i måndags och försökt förstå vad det hela går ut på.
Runt klockan åtta i kväll tog det helt stopp och allt vi gått igenom försvann ur mitt huvud och en likgiltighet for över mig. Jag orkar inte bry mig längre och det får sluta som det gör, känns som att jag inte kan göra något åt det nu i alla fall. Antar att det är därför jag sitter och skriver detta istället för att plugga.

Inför varje kursstart försöker jag intyga mig själv att det är dags att för en gångs skull börja i tid..... och det gör jag dom första två veckorna men sen tar det slut. Finns säkert många som känner igen sig i detta och att ha ångest över en tenta är knappast något nytt fenomen.
Jag brukar fråga mig själv varför det alltid blir så och jag antar att det är för att det finns så mycket annat roligt att göra istället för att plugga.

Det finns den typen av människor som inte gillar det dom läser men som härdar ut bara för att bli klara och kunna få ett jobb, vilket inom visa branscher inte alltid är speciellt lätt, jag är inte en utav dom.

Det finns de som prickat rätt och är stensäkra på vad de vill göra och som med nöje pluggar stenhårt och blir klara och fixar ett jobb, jag är inte en utav dom.

Det finns dom som av yttre påfrestningar förväntas läsa på högskola eller universitet som egentligen inte vill göra det, de som lever någon annans dröm, jag är inte en utav dom.

Det finns dom som inte riktigt vet om dom valt rätt men som har svårt att fatta beslut, de som har svårt att bryta och som velar länge innan dom bestämmer sig, jag är en utav dom.

Det finns garanterat många fler typer av studenter och detta är några exempel.

Jag har inte längre någon ångest med jag gillar ändå inte att misslyckas vilket med lite realistiska tankar är fullt tänkbart. Det jag lever på nu är att jag med en nalkande omtenta lär mig mer.

Instinkt

När jag hade varit och tränat fotboll skulle jag cykla förbi en tunnel där sikten är skymd och man får upp ganska hög fart från båda hållen. När jag kom nedför backen kände jag att något inte var riktigt rätt men jag struntade i att lyssna på mig själv och då händer det såklart tråkiga saker, har ju hänt förr.
Det kommer en moped åkande och vi blir tvungna att tvärbromsa båda två. Nu har jag tur denna gången och det blir ingen krock men mopeden välter.
Självklart stannar jag och ser efter hur det gick, mannen talar inte svenska men jag hjälper honom upp och försäkrar mig om att allt står väl till med honom, vilket det gör.
I ett annat läge kanske det inte hade slutat lika turligt som ikväll och det är dags att börja lita på sina instinkter för vad ska man annars ha dom till?

Vad gör man när man tappat något??

Hej hej

Jag har tappat min motivation, det är inte alls kul att plugga längre. Jag undrar vart glädjen, lusten och orken har tagit vägen?
Det finns inte längre den gnistan som ändå legat där och hjälpt mig i svåra pluggstunder tidigare. Känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra för att reda ut detta. Det är så tråkigt!

Jag har försökt att intala mig själv att det kommer gå men vilket pris är jag redo att betala? Är det meningen att man ska ha grov dödsångest varje gång det är dags för en tenta, jag tror knappast det.
Jag tycker att det är svårt att hitta någon anledning till detta och det gör det ännu värre. Har jag inte problemet klart för mig är det svårt att lösa.

Har tidigare funderat på om det är fel program jag läser men kan inte få ett klart svar på det heller. Jag gillar verkligen att arbeta med människor och kunna bidra till att de blir friskare och kan leva ett drägligt liv så jag borde ha motivation men icke.

Nu börjar vintern närma sig och snart kommer det trilla ner lite antagningsbesked som jag då måste ta ställning till. Men just nu har jag ingen aning om vad jag ska välja att göra till våren. Det är ett jobbigt läge jag hamnat i.

Dag 7 dagen efter natten på bänken

För en stund sedan ville jag bara hem men jag har en bit kvar att göra innan jag är redo.
Fick senare reda på att en grupp äldre spanjorer som min tyske vän pratat med trodde att jag var hemlös.
Mycket kan hända och det är allt en bit av livets pussel.
Nu när ny biljett, mat i magen och boende är ordnat känns allt mycket bättre. Jag och Frank bestämde oss för att sova i bussgaraget en stund, kände mig lite hemma där, hm... Jag han nog precis att somna när en vakt kom och körde upp mig. Frank var redan borta, skumt eller inte? inte blev svaret, han kunde inte sova bara.

Runt kl tre gick jag till en närliggande park där jag tänkte sova lite. När jag låg där och läste kom en man fram till mig, han var från Rumänien och ville ha en cigarett och prata lite. Vårt samtal genomfördes med teckenspråk och ritande av siffror och bokstäver i gräset och i luften.
Vi pratade om hans liv i Spanien och som jag förstod det var det inget vidare. Han var trevlig men han pratade lite för mycket snusk. Efter det plockade jag fram sovsäcken och kröp ner.
Jag somnade nästan direkt och vaknade runt halv åtta och åt en burk kalla vita bönor.

Det känns som att busstationen här i Pamplona blivit lite av ett hem för mig och det ska bli lite ledsamt att lämna den i natt. Mina tankar om Barcelona är lite splittrade men det ska bli skönt att vårda mina fötter i sand och saltvatten. Jag har börjat tänka på min hemresa och ska leta runt lite när jag kommer till Barcelona.

Det är fyra timmar till avgång och jag har nu min väska med pass och biljett.

Från 24 september till nu.

Jag känner att det är dags att summera tiden från det att mormor dog den 24e september och fram till nu.
Det har varit en mycket händelserik tid som både innefattat bra och dåliga erfarenheter. Jag har gjort fel mot en del personer men jag har också varit ärlig och stått för mina fel.
Jag vet vilka mina vänner är och det är ni som inte ser ner på eller dömer människor utan att ha en aning om vad ni pratar om. Det är inte värt energin att över huvudtaget bry sig om sånt snack. Det finns ni som stöttar och inte ältar, ni som går vidare.

Mycket har snurrat runt i min hjärna angående vad jag vill göra med mina studier och jag har nu en plan som jag hoppas fungerar. Jag ska försöka fixa denna hösten för att få starta vårterminen och även fixa den. Sen kommer vi till det lite luriga, jag vill börja plugga samhälls och kulturanalys i Norrköping. Jag känner att demokrati, globalisering och etnicitet är min grej och jag måste börja göra saker för min skull och inte för någon annans.

Många känslor har även gett sig till känna under den här tiden. några överhängande känslor har varit sorg och saknad som gått i en röd tråd sedan slutet av juli och som blev allt mer intensiv runt mormors död. Dessa två tråkiga känslor har börjat klinga av och dom har hjälpt mig att bli medveten om hur snabbt saker kan ta en annan väg och de har fått mig att känna att jag lever och måste försöka ta vara på den tiden som vi har här.

Det har även funnits känslor som satt sig i magregionen men som jag inte har kunnat förstå riktigt, har det varit en känsla av kontakt mellan två personer? närhet? vänskap som utvecklats? eller rent av en släng av förälskelse? Kan inte ge något svar på det men vem vet, en dag kanske det klarnar.
Just nu njuter jag av härlig, avslappnad vänskap.

Ilska har varit ett inslag under denna tiden, eller kanske snarare en känsla av hopplöshet och slut på orken att försöka arbeta för något som inte gav mig något tillbaka.
Men med ilskan kom också försoningen och möjligheten att prata och reda ut. Jag har under denna perioden blivit bättre på att vara rak när jag känner mig illa behandlad.

Jag är inte på något sätt perfekt, jag gör många fel men jag ältar inte andra människors fel och brister.