Humanism, jul och tunnelseende människor

Jag är lite av en periodare vad det gäller storhelger som tex den stundande julen och just nu känner jag bara en påtvingad press över att man ska vara så jävla glad och lycklig.

Några av er känner nog som jag och några av er kan inte för en sekund förstå varför jag tycker så.
Till er vill jag bara säga: se er omkring och öppna ögonen, vad ser ni om ni tittar riktigt noga?
Jag ska berätta vad jag ser. Jag ser mycket glädje av familj och vänner som sitter tillsammans och njuter av god mat i mängder inomhus i värmen, kära återseenden och skratt.
Men vad jag också ser är sorg, saknad, fattigdom, hunger, utanförskap och ensamhet. Jag ser alla dom som inte har någon familj att träffa, de som vårt "fina" sociala skyddsnät inte kan fånga upp, Alla gamla som sitter ensamma i sina lägenheter och vars höjdpunkt är när hemtjänsten kommer med torra ägg och en sillbit, Uteliggare som av den stora massan ses som misslyckade alkoholister och knarkare som faktiskt kunde ta och skaffa sig ett jobb och sluta supa eller knarka, alla barn som far illa pga bråk och misshandel inom familjen, sönderstressade föräldrar som försöker tillgodose ett omöjligt behov av perfektion.

Till alla er som påstår er vara humanister vill jag bara säga: Öppna ögonen och använder er humanism till att se alla osynliga som inte har det lika bra som er, det är eran förbanade skyldighet!
Kräver inte att ni ska agera men jag kräver att ni ska ge det här en tanke och ge alla som inte har det lika bra som er en tanke.

Jag är så jävla trött på alla klåpare som påstår sig vara solidariska, humanister eller på annat sätt en rättvist tänkande människa men som inte gör ett skit för att på något sätt förändra situationen för alla som av någon anledning hamnat i detta "lyckovakum"

Allt jag kräver är en tanke för det är i tanken som en handling eller en förändring påbörjas.