Dagen innan

Idag är dagen innan jag ger mig iväg, ut i något jag inte själv riktigt vet vad det är. Jag vet inte vad som kommer möta mig mer än berg, slätter, kyrkor och möjligen ensamhet.
När jag nu sitter här och reflekterar över det hela kan det kännas som en impuls men vid närmre eftertanke är det nog detta som jag länge har haft i mitt omedvetna.
Det känns en smula dramatiskt att bara ge sig iväg samtidigt som det känns som om det sedan länge var bestämt.
Det är med splittrade känslor jag åker. Å ena sidan skulle jag vilja stanna hemma och låta tiden ha sin gång och å andra sidan vill jag göra detta för att se var det kan leda mig.

Planeringen har inte varit lång, runt två veckor tror jag och flygbiljetten beställdes för lite drygt en vecka sedan. Jag har inte läst på så mycket, mest bara hur man kan ta sig till ledens startorter. Jag kommer med andra ord dit utan någon direkt förväntan. Jag önskar dock att det kan vidga minna sinnen och att jag kan komma starkare ur detta.

Till alla ni som är oroliga för mig och visar att ni bryr er vill jag säga att jag kommer tänka på er
Ni är bäst och det känns så fint att ha ert stöd.

Befrielse....... den sista färden

23e Augusti

Jag vad ska jag säga om den 23e augusti. Det är en dag som har stor betydelse för mig. För exakt fyra år sedan den 23e augusti började jag på en folkhögskola i Linköping som förändrade mitt liv och som blev en vändpunkt. Utan den dagen hade jag nog aldrig träffat alla fina människor som har så stor betydelse för mig idag, jag hade med största sannolikhet inte hamnat i Halmstad och jag hade nog inte träffat DEN tjejen. I alla fall inte just då.
Jag är en sådan som tror på ödet och att det finns en mening med att jag är här och nu. Det är ibland svårt att se vad saker kan ha för mening.
Varför befinner jag mig mitt i en solförmörkelse när jag bara vill vara lycklig? Vad kan ödet mena med detta? Vad ska jag göra för att ta mig ur detta? Har ödet gjort så att jag bokat en enkel biljett till Spanien för att påbörja en vandring i pilgrimers fotspår?
Jag kan egentligen inte tro något om allt detta förens jag kan se tillbaka på den här tiden och känna mig stolt och lycklig. Det sägs ju att lyckan kommer till den som tror och jag tror att det finns en mening. Kanske låter helt konstigt men inget är som jag tycker att det borde vara just nu.
Jag kan vrida och vända på precis allt och det slutar bara med att jag snurrar in mig själv i alla mina funderingar.

En del tror på något gudomligt andra tror på människans medvetna val och en del tror på ödet. Jag tror att det finns en mening och att det finns hopp.

Kärlek till er alla!

Glad att kunna hjälpa

Igår hände något som jag länge velat ha reda på, nämligen hur jag skulle reagera... Jag skulle cykla till en kompis för att plugga, framför mig på cykelbanan ramlade helt plötsligt en kille i 10-12 års ålder på sin cykel. Min reaktion blev att jag slängde mig av cykeln för att se efter hur det hade gått och frågade om han hade ont. Den lille killen grät och hade skrubbsår på handen och armen, det var inget allvarligt men jag kände mig nyttig. Som om jag verkligen kunde hjälpa någon. Jag kunde vara den som hjälpte en medmänniska mitt i dennes vardag.

Idag har det mest bara flytit på och jag har inte haft någon tid över till egna tankar vilket är skönt ibland. Har varit med på nollningen av den nya sjuksköterskeklassen och fixat lite inför min resa.

Allt har en mening

Nu är det fem dagar kvar tills jag åker och jag är spänd och lite nervös men jag har ändå funnit ro i situationen. Vad som än händer under vandringen finns det en mening med allt. Jag kommer att resa utan telefon och klocka. Det gör att jag kan fokusera på mig själv och följa mina instinkter. Jag kommer att vakna eller somna när solen eller min kropp bestämmer, så som världen runt mig bestämmer, så som vi en gång levde här på jorden.
Jag tror inte att något illa kommer hända mig men är det så så finns det en mening med det.
Jag vet inte vad som kommer möta mig men jag hoppas att tiden och platsen kan leda mig tillbaka på rätt spår, hjälpa mig att hitta hem, ge mig insikter om mig själv som jag kan ha nytta av i framtiden.
Jag gör detta för mig.

Tisdag

Känslorna skiftar väldigt mycket just nu. I dag tisdag känns det just nu ganska bra, känner inget direkt egentligen. Är ganska tom.
Jag har läst mina tidigare inlägg och jag kan förstå om allt detta verkar förvirrande för er som inte riktigt vet vem jag är men jag har fått en känsla av att jag har förståelse och stöd från er som vet vem jag är.
Ni ställer upp med att lyssna på mig. Ni erbjuder mig att sova på soffan när det är jobbigt. Ni ger mig mod att fortsätta skriva det här, mod att fortsätta kämpa mot något.
Jag är så tacksam för detta och jag hoppas ni förstår det.

Jag blir varm i kroppen av att ni bryr er om mig. Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer att hitta hem. Hitta hem till er.

Sorg

Jag har varit med om en del tillfällen där sorg har varit inblandat. Olika former av sorg känns olika för mig.
När min farmor dog fanns det en känsla av att hon nu kommit till ett bättre ställe eller föds till en ny människa med hela livet framför sig, att hon kanske fick träffa farfar och bli lycklig igen. Sorgen var ändå påfallande men det fanns ljus i allt mörker. Det fanns inget någon hade kunnat göra annorlunda, hon var gammal och livet rann till slut ur henne.

När min mormor blev sjuk hade jag svårt att hantera mina känslor vilket gick ut över dem jag älskar, jag fick ingen ordning på känslorna och betedde mig illa. Nu vet jag att hon inte kommer leva så länge till, det är ju livets gång men jag kan inte tänka på det utan att bli ledsen. Jag har inte släppt in dom som står mig nära i hur jag känner inför det här, något jag ångrar djupt.

Det jag befinner mig i nu är något helt annat. Jag hade kunnat hindra detta om jag bara varit modig och lite mer klarsynt. Sett hur jag har blivit. Sett all min osäkerhet. Litat på den stora kärleken jag nu inte längre har. Varit mer öppen och ärlig.
Detta gör min så frustrerad, vad är man för människa om man sakta men säkert stöter bort det som betyder mest i hela världen.
Fan jag känner ju att hela min kropp skriker att denna är fel. (denna känslan)Kommer jag någonsin kunna behålla något jag älskar på det här sättet? Tiden får väl avgöra antar jag.
Jag känner mig bara så trött på allt..

Känna igen sig

När något inte finns nära längtar jag efter att vara nära. När något börjar närma sig nära växer klumpen. När något är nära kommer rädslan, rädslan att inte duga.

Jag vet inte hur det är för andra som är/har varit i samma eller liknade situation som mig men när jag lyssnar på musik som handlar om kärlek (ofta olycklig) känner jag igen mig i så mycket, som om låtarna handlar om mig.

"vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha. vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra. Integritet vad har det nånsin gjort för mig och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig. och vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu, så får du mig ändå"
Emil Jensen - så får du mig ändå

"Allt jag gillar upphör, passa dig jag gillar dig. Allt jag gillar upphör, flytta dig jag gillar dig, jag gillar allt som upphör"
Emil Jensen - allt jag gillar upphör

"Det börjar alltid med goda intentioner men på vägen förstörs alltid nåt, jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån som lämnade, sårade och smet. Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv, det smyger sig på eftersom och för varje synd man gör måste man göra en till. Regn faller på mig och det spelar ingen roll var jag gömmer mig för på nåt sätt hittar det alltid tillbaks till mig och jag kan inte glömma dig"
Lasse Lindh - regn faller

Detta är bara några exempel.

Tro

Hej
Nu känner att mitt sätt att tänka börjar förändras. Det börjar lirka sig in lite tro mitt i allt grubblande och ältande. Jag känner att jag kan fixa detta och så småningom börja leva igen, leva för framtiden och nuet, bygga upp en stabilitet.
Jag vill bilda familj, en familj som är byggd av kärlek och tilltro. Jag vill se tillbaka på den här tiden och vara nöjd med att jag slutligen förstod att det behövde göras något .
Jag är en bit på vägen. (när jag skriver att jag har kommit en bit på vägen eller har långt kvar är det för att påminna mig om att inte sluta söka svaren, att fortsätta)

Det ligger något i luften som jag inte kan beskriva, någon form av känsla, en lugnande känsla. Antagligen är det för att jag ser fram emot att resa iväg. Bara jag och historien i bergen.
Nu är det så att biljetten till Pamplona är bokad, enkel resa. Har alla planer i världen på att komma hem igen men jag vet inte hur eller varifrån det kommer ske. Pilgrimsleden över Pyrenéerna.

Jag känner fortfarande en stor saknad, en bit av mig finns inte längre nära. Jag känner också att hoppet om ett lyckligt slut finns, hur det slutet kommer att se ut har jag inte en aning om men jag tror på lyckan och på kärleken. Det är kärleken som leder mig framåt nu.

Att prata och att lyssna på varandra är det som håller oss vid ytan. Det är så lätt att tappa kontakten med sig själv. Du går i ett spår, tittar framåt men missar det som finns precis framför dig.

Hm..

Jag känner mig glad och förväntansfull för det som komma skall....
Tiden är målet.

Rädsla, förvirring...

Vad är jag rädd för!?
Den frågan vill jag gärna ha svar på.
Är jag rädd för att förlora någon jag älskar? Är det därför jag skapar en distans och inte vågar komma nära? Är det därför jag driver bort, Gör saker som jag inte själv kan förstå? Är jag rädd för att bli vuxen och ta ansvar?
Är du för bra för att vara sann? Hur kan du vilja vara med en sån som mig? Är det så jag omedvetet tänker? Klarar jag inte av framtiden med dig, är det så jag känner? Kan jag få dig att känna trygghet, värme, kärlek?

Är min rädsla baserad på att jag inte vill såra dig i framtiden, så därför sårar jag dig nu så att du går.
Dålig självkänsla...

Jag vet inte men jag vill ta reda på det.

Jag vet att jag har varit den som ger trygghet, kärlek och omtanke och jag vet att jag kan ge allt igen...... i framtiden.

Jag vill kunna ta den förutsättningslösa kärleken. slänga mig ut, lämna alla skyddsnät och bara låta mig dras med.
Släppa rädslan av att kunna bli sårad, ge mig hän.

En sak som är helt klar för mig är att jag är kapabel att GE den förutsättningslösa kärleken. Jag kan aldrig glömma ett svek men jag kan förlåta och kämpa för den jag älskar. Det tar tid att återskapa förtroende men en sak har jag lärt mig av tidigare erfarenheter i ämnet, jag ger inte upp, jag vet i mitt hjärta vad som är värt att arbeta för.
Mitt i allt detta känns det skönt att veta det, lite klarhet finns i förvirringen.

Hur får jag veta hur mitt liv sett ut?

Alla dagar är inte längre helt usla. Nu när jag har bestämt mig för vad jag ska göra finns en känsla av lättnad. Jag ska bli den jag vet att jag är och inte ge upp.
En del av vägen dit innebär att jag måste konfrontera mina föräldrar, be dem berätta om mig. Hur jag var jag som barn, om det förekom några förändringar i mitt sätt att vara i min utveckling till vuxenåldern.
Än så länge har jag bara pratat med min pappa som kan ge sin syn på det hela. Jag hade en tjej under lågstadieåldern som efter några år inte ville pussas med mig länge. Av det uppbrottet kunde han inte säga att det hände något speciellt med mig. Redan här blir det intressant då mina minnen säger mig att jag tog det väldigt hårt. De slutsatser jag drar av just detta är att min mammas och min pappas uppfattningar och minnen av mitt tidigare liv måste vävas samman med mina upplevelser och på så sätt kan en helhet skapas. Min mamma och min pappa är skilda och under den perioden finns stora hål i mitt minne, eller snarare tror jag inte att jag kände något speciellt. Ett specifikt minne har jag av att jag absolut inte vill flytta från huset vi bodde i. Det var en speciell plats för mig där jag växte upp omringad av skog. Jag har än i dag svårt att anpassa mig till städer och jag vet att en dag kommer jag bo på landet med närheten till naturen.
Tillbaka till skilsmässan, mina minnen om tiden för denna stämde inte och orsaken till den var tills för någon vecka sen okänd för mig. Mina föräldrar pratade aldrig med oss om detta efteråt. Jag vill inte på något sätt att de ska känna sig skyldiga eller få dåligt samvete för detta. Saker rinner ut i sanden ibland och det kan jag bara beklaga.
Känner att jag låtit så mycket rinna ut i sanden, inte vågat möta det som gör mig rädd, en vag känsla som inte riktigt klarnar, jag kan känna någon form av samband där.

En så länge är det bara pappas berättelse om mig som påbörjats. Detta känns väldigt jobbigt att ta upp men är något som måste göras.

När jag kommer hem på kvällen och sitter ensam i min lägenhet smyger en vemodig känsla ofta fram och att skriva detta ger mig lugn i sinnet. Jag vet inte exakt vilka personer som läser detta men det känns skönt att inte vara rädd för att dela med mig av mig själv.
Detta ger mig kraft att fortsätta.

Ilska

När jag tidigare talade om ilska vill jag berätta att jag är arg, arg för att jag inte kan få grepp om mig själv. Vill ibland bara skrika med det är något som håller det inne, vilket gör mig frustrerad och ledsen.
Känslor som pendlar mellan lycka och sorg. Ena stunden finns glädjen som sedan slår om till sorg och jag får ingen ordning på något.
Tänker ofta på varför allt ska vara så jävla svårt, eller är det jag som gör det svårt för mig själv?
Varför kan jag inte bara förstå att det faktiskt finns människor som älskar mig för just den jag är? Trots att jag är på glid just i detta nu finns det människor som tror på mig, de som ser mig, de som känner mig, ger mig stöd.
Fick nyligen höra från en fin vän att detta är vårat första liv på jorden, som vi kommer ihåg det iallafall så vi bör inte vara så hårda mot oss själva för att vi gör fel ibland. Detta var värmande ord, Tack!
Jag får låta det sjunka in lite men jag tror att det ligger mycket i detta.

Till er alla.

Jag förstår att detta jag skriver kan te sig som ett patetiskt försök att reparera det jag haft sönder. Till alla er som blivit sårade eller känner någon jag sårat vill jag säga att detta är ett försök att reparera mig, mitt agerande samt förmedla mina känslor öppet för alla som vill läsa.
Jag förstår även att det finns ilska, det respekterar jag.

Alla känslor är välkomna.

Uppbrottet

Efter ytterligare en dag av funderingar och lite distans till gårdagens inlägg har jag ändrat min inställning till den stora tomhet och ensamhet jag kände dagen efter bröllopet.
Det är inget dåligt tecken utan ett tecken på något äkta och mänskligt.

Nu kommer jag gå in på uppbrottet och hur mina tankar såg ut.
När jag var på väg till "mötet" hade jag en känsla av sten och tyngd i magen, den där känslan som aldrig är fel men som jag alltid hoppas ska vara fel. En känsla så bekant på ett obehagligt vis.
När väl beslutet är tagen blir jag helt bortdomnad. Får den känslan som jag lovat mig själv att aldrig behöva känna igen, men som åter tar över mitt förnuft. Jag blir helt handlingsförlamad och när jag vaknar sjukskriver jag mig för att söka upp några goda vänner som är på semester i närheten.
Jag blir desperat och kan inte fatta vilken situation jag satt mig i och allt jag vill är att vakna ur mardrömmen. Jag är så fylld av känslor att allt bara blir fel, kan inte hantera mig själv och skickar oövertänkta sms.
Sms som var ärliga, vilket jag står för men inte genomtänkta.

Efter att ha spenderat några dagar fyllda av grill, kortspel och filmtittande hos min vän på hans torp börjar saker klarna. Jag kommer till en insikt att jag måste ta tag i alla lösa trådar som kallas mitt liv.
Vem är jag? Varför har jag tagit alla dåliga beslut? Hur blir jag den jag vet att jag är? Vad är min mening i livet? för att nämna några existentiella och för mig vitala frågor.

När jag kommer tillbaka hem ringer jag en läkare och får en tid. Det var svårt att börja förklara vad som hänt med mig när allt bara är en röra av tankar och känslor. Till slut går det och jag ska träffa en psykolog för att få hjälp med allt detta.
Arbetet med mig själv hade börjat i den stunden, jag kände mig bättre till mods.

Tack för att du trots allt jag ställt till med finns vid min sida som en vän!
Det finns ett förtroende här och nu som jag inte vill bryta. Jag har gjort det för många gånger redan.

Som jag skrev i tidigare inlägg skulle jag dela med mig av känslor. Idag kände jag mig glad över att jag tagit fel på en helg då jag trodde att jag skulle jobba. Att detta är bra beror på att jag planerar en resa till Spanien för att vandra delar av El Camino de Santiago, pilgrimsleden över pyrenéerna innan skolan börjar igen. Detta gör denna resa möjlig. Mer om den kommer framöver.

Detta inlägg är inte helt enkelt att publicera och jag hoppas att ingen som läser detta tar illa upp.

Måndag efter helgen.

Hej.
Nu ska jag börja berätta lite om mitt liv och bakgrunden till att jag skriver här just nu. Redan för två år sedan hände något som rörde om i mitt liv. Jag var separerad från min flickvän under fyra månader pga en resa. Jag trodde att jag var stark med det var en mycket svår tid av hopp och förtvivlan och tanken på att en blogg skulle kunna hjälpa mig igenom den föddes. Tiden gick och någon blogg blev aldrig av, men nu är den här och återigen står jag inför stora förändringar då det nyligen tagit slut mellan oss.
I helgen var jag bestman till en gammal klasskompis som gifte sig. Mina tankar inför detta var splittrade. Hur skulle jag reagera? skulle jag fixa det med tanke på min situation? osv. Det var en dag full av känslor och funderingar från min sida. När vi stod där framme vid altaret kände jag en enorm tro på kärleken som jag hade svårt att känna igen, något som födde tankar om min framtid. Fram till nyligen har jag varit emot bröllop och inte riktigt förstått varför man ska lova något man med säkerhet inte vet om man kan hålla. Men under senare tiden tillsammans med J (med respekt för personer beskrivs de med en bokstav) har mina tankar och inställning till detta ändrats. Uppbrottet mellan oss beror till stor del på att jag inte kan klara av att vara älskad och detta försöker jag komma till botten med. Mer om detta kommer ni få höra under resans gång då jag ska ta med er in i min hjärna och mitt hjärta.
På ett bröllop är atmosfären speciell, jag blev tagen av all kärlek som dessa två utstrålade. Detta smittade av sig och jag kände mig delaktig. Jag var oerhört nervös innan jag skulle hålla mitt tal som jag skrev ner dagen innan, jag ville få det perfekt. När jag reste mig upp försvann allt jag skrivit på pappret och orden bara kom till mig. förstod inte riktigt vad jag sagt men jag förstod att det var en röst från hjärtat. Nu tänker nog många av er att jag är tokig men känslor som denna berör på ett speciellt sätt. Jag kände mig för första gången på länge som en vuxen man som det nog kan gå vägen för ändå. Jag har dock lång väg framför mig. En annan effekt av detta bröllop som jag inte tolkar som direkt bra är den stora tomheten som infann sig dagen efter, saknaden blev så stor och påtaglig. Från att känna sig delaktig i någon större till att känna sig som den mest övergivna och ensamma personen i världen.
Jag vet att jag just nu befinner mig i en kris och att jag förväntas ha sådana känslor. Jag har varit där förut med det är ändå alltid lika svårt att hantera.

kort om vad som komma skall

Hej
Jag heter Stefan Larsson, jag är 28 år gammal. denna blogg kommer att beröra mig, mitt liv och mina tankar om livet.
Jag kommer även beröra personer som på något sätt har berört mig. Mina avsikter med denna blogg är inte att på något sätt såra eller göra någon illa. Jag vill helt enkelt dela med mig av mig själv. Jag är trött på att gömma mig och nu känner jag mig redo att reda ut känslor och tankar.
Jag kommer att tacka och att be om förlåtelse.
I detta forum kan jag helt ärligt beskriva vem jag är och vad jag har upplevt, vilket kan vara svårt öga mot öga.
Jag är en kille som är full av kärlek men som inte riktigt kan reda ut det.
Jag hoppas att jag kan hjälpa människor som är i samma situation som jag genom att dela med mig av mitt inre. Samtidigt ger det här mig en chans att förstå mig själv.
Jag tar tacksamt emot kritik, bra som dålig och kommentarer eller tankar från er läsare.