Uppbrottet

Efter ytterligare en dag av funderingar och lite distans till gårdagens inlägg har jag ändrat min inställning till den stora tomhet och ensamhet jag kände dagen efter bröllopet.
Det är inget dåligt tecken utan ett tecken på något äkta och mänskligt.

Nu kommer jag gå in på uppbrottet och hur mina tankar såg ut.
När jag var på väg till "mötet" hade jag en känsla av sten och tyngd i magen, den där känslan som aldrig är fel men som jag alltid hoppas ska vara fel. En känsla så bekant på ett obehagligt vis.
När väl beslutet är tagen blir jag helt bortdomnad. Får den känslan som jag lovat mig själv att aldrig behöva känna igen, men som åter tar över mitt förnuft. Jag blir helt handlingsförlamad och när jag vaknar sjukskriver jag mig för att söka upp några goda vänner som är på semester i närheten.
Jag blir desperat och kan inte fatta vilken situation jag satt mig i och allt jag vill är att vakna ur mardrömmen. Jag är så fylld av känslor att allt bara blir fel, kan inte hantera mig själv och skickar oövertänkta sms.
Sms som var ärliga, vilket jag står för men inte genomtänkta.

Efter att ha spenderat några dagar fyllda av grill, kortspel och filmtittande hos min vän på hans torp börjar saker klarna. Jag kommer till en insikt att jag måste ta tag i alla lösa trådar som kallas mitt liv.
Vem är jag? Varför har jag tagit alla dåliga beslut? Hur blir jag den jag vet att jag är? Vad är min mening i livet? för att nämna några existentiella och för mig vitala frågor.

När jag kommer tillbaka hem ringer jag en läkare och får en tid. Det var svårt att börja förklara vad som hänt med mig när allt bara är en röra av tankar och känslor. Till slut går det och jag ska träffa en psykolog för att få hjälp med allt detta.
Arbetet med mig själv hade börjat i den stunden, jag kände mig bättre till mods.

Tack för att du trots allt jag ställt till med finns vid min sida som en vän!
Det finns ett förtroende här och nu som jag inte vill bryta. Jag har gjort det för många gånger redan.

Som jag skrev i tidigare inlägg skulle jag dela med mig av känslor. Idag kände jag mig glad över att jag tagit fel på en helg då jag trodde att jag skulle jobba. Att detta är bra beror på att jag planerar en resa till Spanien för att vandra delar av El Camino de Santiago, pilgrimsleden över pyrenéerna innan skolan börjar igen. Detta gör denna resa möjlig. Mer om den kommer framöver.

Detta inlägg är inte helt enkelt att publicera och jag hoppas att ingen som läser detta tar illa upp.