Sorg

Jag har varit med om en del tillfällen där sorg har varit inblandat. Olika former av sorg känns olika för mig.
När min farmor dog fanns det en känsla av att hon nu kommit till ett bättre ställe eller föds till en ny människa med hela livet framför sig, att hon kanske fick träffa farfar och bli lycklig igen. Sorgen var ändå påfallande men det fanns ljus i allt mörker. Det fanns inget någon hade kunnat göra annorlunda, hon var gammal och livet rann till slut ur henne.

När min mormor blev sjuk hade jag svårt att hantera mina känslor vilket gick ut över dem jag älskar, jag fick ingen ordning på känslorna och betedde mig illa. Nu vet jag att hon inte kommer leva så länge till, det är ju livets gång men jag kan inte tänka på det utan att bli ledsen. Jag har inte släppt in dom som står mig nära i hur jag känner inför det här, något jag ångrar djupt.

Det jag befinner mig i nu är något helt annat. Jag hade kunnat hindra detta om jag bara varit modig och lite mer klarsynt. Sett hur jag har blivit. Sett all min osäkerhet. Litat på den stora kärleken jag nu inte längre har. Varit mer öppen och ärlig.
Detta gör min så frustrerad, vad är man för människa om man sakta men säkert stöter bort det som betyder mest i hela världen.
Fan jag känner ju att hela min kropp skriker att denna är fel. (denna känslan)Kommer jag någonsin kunna behålla något jag älskar på det här sättet? Tiden får väl avgöra antar jag.
Jag känner mig bara så trött på allt..