Hur får jag veta hur mitt liv sett ut?

Alla dagar är inte längre helt usla. Nu när jag har bestämt mig för vad jag ska göra finns en känsla av lättnad. Jag ska bli den jag vet att jag är och inte ge upp.
En del av vägen dit innebär att jag måste konfrontera mina föräldrar, be dem berätta om mig. Hur jag var jag som barn, om det förekom några förändringar i mitt sätt att vara i min utveckling till vuxenåldern.
Än så länge har jag bara pratat med min pappa som kan ge sin syn på det hela. Jag hade en tjej under lågstadieåldern som efter några år inte ville pussas med mig länge. Av det uppbrottet kunde han inte säga att det hände något speciellt med mig. Redan här blir det intressant då mina minnen säger mig att jag tog det väldigt hårt. De slutsatser jag drar av just detta är att min mammas och min pappas uppfattningar och minnen av mitt tidigare liv måste vävas samman med mina upplevelser och på så sätt kan en helhet skapas. Min mamma och min pappa är skilda och under den perioden finns stora hål i mitt minne, eller snarare tror jag inte att jag kände något speciellt. Ett specifikt minne har jag av att jag absolut inte vill flytta från huset vi bodde i. Det var en speciell plats för mig där jag växte upp omringad av skog. Jag har än i dag svårt att anpassa mig till städer och jag vet att en dag kommer jag bo på landet med närheten till naturen.
Tillbaka till skilsmässan, mina minnen om tiden för denna stämde inte och orsaken till den var tills för någon vecka sen okänd för mig. Mina föräldrar pratade aldrig med oss om detta efteråt. Jag vill inte på något sätt att de ska känna sig skyldiga eller få dåligt samvete för detta. Saker rinner ut i sanden ibland och det kan jag bara beklaga.
Känner att jag låtit så mycket rinna ut i sanden, inte vågat möta det som gör mig rädd, en vag känsla som inte riktigt klarnar, jag kan känna någon form av samband där.

En så länge är det bara pappas berättelse om mig som påbörjats. Detta känns väldigt jobbigt att ta upp men är något som måste göras.

När jag kommer hem på kvällen och sitter ensam i min lägenhet smyger en vemodig känsla ofta fram och att skriva detta ger mig lugn i sinnet. Jag vet inte exakt vilka personer som läser detta men det känns skönt att inte vara rädd för att dela med mig av mig själv.
Detta ger mig kraft att fortsätta.