Gott nytt år

Vill jag önska alla som jag känner och inte känner, alla ni som läser och kommenterar då och då.

Ska till Stockholm i morgon så därför passar jag på att skriva lite nu. Har ännu inte hunnit komma med en krönika men inom kort dyker den upp här.

Året har varit tufft och på många sätt plågsamt men även goda saker har skett, Har iallafall fått reda på många sanningar om både mig själv och andra.

Njut av nyårsafton på det sättet ni själva vill och strunta i alla krav runt omkring er.

Mycket kärlek till er alla där ute i världen. Jag skickar er en tanke eller två.

Sömnlös i Norrköping

Hejsan.
Ja, efter att ha legat sömnlös en bra stund och funderat över julen kände jag att det nog var lika bra att starta datorn och skriva lite.

Julen är åter passerad och nu är det som tur är ganska långt kvar till nästa gång. Förstår om det kan klinga bitterhet i en dels öron och det kanske det är i viss mening men jag kan inte hitta någon orsak till det så det beror antagligen mer på att det förväntas att en svensk till viss del kristen person ska uppskatta julen, det är normen.
Jag hade absolut en trevlig jul men kan inte riktigt känna den totala glädjen för enligt mig är julen en skenhelig högtid som från grunden är till för att fira Jesus födelse, as we know it.
Vi sekulariserade svenskar har bara tagit den till oss och gjort den till en hysterisk orgie i påtvingad lycka. Vi fokuserar så hårt på den att vi glömmer att må bra. Vi förväntar oss att våra föräldrar ska laga mat och ta hand om oss. Jag pratar till största delen om mig själv och andra åttiotalister. Detta gör oss till bortskämda snorungar.

Vi borde kanske fokusera mer på det man säger "har du varit snäll i år så att tomten kommer?" Vi kanske ska börja bry oss om varandra under hela året i stället för att fokusera på några ynkliga dagar i december som för många av oss ändå bara är några röda dagar i en almanacka?

Stygn och annat otyg.

Hallå på er, nu är det söndag och min vilodag är snart slut.
I morgon är det fullt ös. Ska vara hos distriktssköterskan kl 14 och sen blir det julhandling och plugg hela kvällen lång.

Jo, tillbaka till stygnen. Förra lördagen blev minst sagt lite speciell. Som ni redan vet började det med försovning till tentorna, ja det blev två denna gången. Resultatet av min lilla sovmorgon blev att jag gled in i salen helt nyvaken, något förvirrad och med håret åt alla håll. Som om inte det dugde hade jag även glömt mitt snus så jag började se dubbelt runt kl 12.

Efter detta var det dags att förbereda sig för fest. en fest som var väldigt trevlig inledningsvis och när den senare summerades hade en tröja börjat brinna och en person fick föras till akuten med ett elakt ganska blödande sår på näsan.
Såret är jag. Jag hade under hela kvällen druckit ur ett plastglas tills jag fick för mig att smaka lite vin ur ett riktigt glas.
Precis när jag fört glaset till munnen smäller det, en klasskompis råkade av misstag stöta till mig så att glaset slog perfekt mot min näsa och akuten var enda alternativet.
Fick skjuts av några killar och hade med mig en snäll klasskompis som stöd. Väl inne på akuten blev vi snabbt visade till ett akutrum där jag fick ligga en stund innan ögonkirurgen kom. Blev en sådan pga att såret låg ganska nära ögat.
runt kl två var vi klara och tog en taxi därifrån.

Blev hjälpt av samma tjej för andra gången den dagen. Det var hon som väckte mig till tentan på morgonen.

Lite typiskt för min del att råka ut för skador i ansiktet, har mer skador där än någon annanstans på kroppen.

Men jag mår bra ändå, nån ska ju ta smällen så varför inte. Och när det som i detta fallet var en olycka är det inget att fundera över. Ingen behöver ha dåligt samvete.

dagen före igen...

Sen fredagkväll och jag har ont i rumpan av allt sittande. I morgon har jag min tredje tenta på två veckor. Älskar mitt liv.
Det enda jag hoppas nu är att det ska gå bättre än förra gången, vilket jag vet att jag kommer lyckas med.
Jag får alltid total minnesförlust fredagkvällen innan det är dags att skriva men det brukar ge sig en aning när jag väl sitter där och jag vet ju att senast kl 14 i morgon är jag fri för en dag eller två innan nästa projekt drar igång.

Tänker gå upp kl 6 i morgon eller senare idag kanske jag ska säga för att göra sista rycket.

Jag försov mig förra veckan och hade 9 minuter på mig att gå upp och hinna till salen i tid. Jag klarade det med hjälp av en klasskompis som ringde och tjatade, hon gav sig inte trots mina försök att slippa vilket jag är evigt tacksam för.

Har hunnit med att öka på mina stygn i ansiktet också men det tar jag en annan gång. Är för trött nu så jag säger hejdå och godnatt.

Snö, märkliga känslor och längtan

Snön har äntligen uppenbarat sig i väst och den har faktiskt legat kvar hela dagen! Jag gillar snön, den påminner mig om den härliga tid jag hade i sälen 02-03. Livet var enkelt då. Jobba, festa och åka snowboard var det tiden spenderades på.
Tillsammans blev en brokig skara människor från hela Sverige en glad familj med samma intressen.
Jag blev sams med min dåvarande flickvän i gustavsbacken i Lindvallen en kväll i december. Minns hur vi satt där i backen och såg månen uppenbara sig bakom molnen, det var en väldigt romantisk situation och ett minne som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Vi fick en bra tid med mycket skoj. Minns du kissbullarna? haha.

Minns även hur jag satt på Valla folkhögskola några år senare med min senaste förra flickvän en snöig vinterdag ute på en parkbänken och rökte, vi letade spökspår i snön och gjorde snöänglar. Det var innan allt blev komplicerat.

Även under min barndom spelade snön stor roll, jag åkte skidor i backen upp till tomten, åkte skidor och skridskor på isen på sjön, drack varm choklad. Ser framför mig hur jag står redo i backen med miniskidor och alldeles för stor mössa.

Snön framkallar mycket känslor hos mig som ger mig både glädje, smärta och lite sorgsenhet.

Längtan handlar om att komma hem till Norrköping för att få känna av det konstanta som finns där. Här i Halmstad tar allt så grova svängar och jag upplever ingen balans, allt känns på något sätt overkligt.

I dont like mondays.

Trots 8 timmar fin sömn vaknade inte riktigt förens jag gick till gymmet kl 18.00.
Har varit helt seg hela dagen och inte orkat med mycket nyttigt, har haft tvättstugan och somnade mellan alla maskiner för att vakna upp med kallsvett och skakningar.
Det var ett tag sen jag var så sänkt en måndag som jag varit idag. Hade hoppats på en del pluggande men icke. Nu har jag dock fått lite energi så jag har som ambition att i alla fall ta fram berörda böcker innan det är dags att sova.

Vi pratar motiverande samtal i skolan för tillfället och min lilla grupp har ämnet "sluta röka" vilket kan appliceras på en storsnusare som jag. Så nu har jag en lista på kylskåpet där jag ska försöka klarlägga mitt snusande. När jag snusar och vilket sinnestillstånd jag vid tidpunkten för snusinstopp befinner mig i. Blir lite verklighetsanknytning i pluggandet vilket kan vara bra. Uppföljning sker på torsdag.

Lek och ett nedslag i verkligheten.

Söndagar, ja vad säger man? Ser tillbaka på den gångna veckan som varit väldigt bra. Har varit en stabil vecka där jag fått en hel del gjort.

Tidigt i veckan fick jag en påminnelse om hur skört livet kan vara. En olycka som vänder allt upp och ner och förändrar livet för väldigt många människor.
En människa i tidig 20-års ålder, full av glädje och liv med hela världen framför sig. Så händer det helt plötsligt något, en olycka med långsam dödlig utgång och utan möjlighet till att bli frisk eller till att över huvud taget kunna ta farväl till sina nära och kära.
En människa som lämnar många med frågan, varför? En fråga som aldrig kommer få ett svar och som aldrig kommer lämna de berörda.
Jag blev väldigt tagen av att vara i denna människas närhet, hela atmosfären gjorde mig eftertänksam och det slog mig med full styrka att livet inte kan ge några garantier.
Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjligheten att träffa dig. För mig har du ett syfte, en väckarklocka.

Leken står Arosfortet för. Har idag varit där och löst klurigheter med några kompisar. Det var min andra gång och det gick betydligt bättre idag. Har annars blivit lite spel och vin under helgen vilket varit roligt.

Det känns skönt att få en hel vecka utan tråkigheter.

Decembers första

Jo nu har det hunnit bli december 2008, sorgens och förvirringens år.
Det är dock ett tag kvar men jag känner att det snart är dags för en årskrönika, har börjat fila lite på den redan nu.
Har inte så mycket minnen av januari och februari men sedan kommer kaoset krypande. Usch, blir kall av bara tanken.
Men nya år betyder nya tag och det ser jag fram emot med stor spänning.
Till er som inte riktigt känner mig kan jag säga att det finns en hel del från början av året att berätta om.

Är inne i en intensiv period just nu med jobb och skola som tar mycket av min tid men vid de tillfällen det finns tid till tanke kommer det ofta ganska mycket på en gång som jag helt enkelt måste kunna hantera för att inte bli smått tokig.

Jag skrev i ett inlägg den 13e november att jag hade på känn att jag skulle få reda på en del saker som skulle betyda viss förändring.
Lite statusförändringar vänner emellan, inget som gör mig ledsen på något vis. Jag är glad att det hände, det var kul så länge det varade och nu kan vi återgå till att bara vara vänner. jag blev bekräftad och det fick mig att känna mig behövd. I och med detta fick jag klart för mig att vad som helst är möjligt.

Men det är inte slut där, det kommer mer, det är jag säker på, eller?

Humanism, jul och tunnelseende människor

Jag är lite av en periodare vad det gäller storhelger som tex den stundande julen och just nu känner jag bara en påtvingad press över att man ska vara så jävla glad och lycklig.

Några av er känner nog som jag och några av er kan inte för en sekund förstå varför jag tycker så.
Till er vill jag bara säga: se er omkring och öppna ögonen, vad ser ni om ni tittar riktigt noga?
Jag ska berätta vad jag ser. Jag ser mycket glädje av familj och vänner som sitter tillsammans och njuter av god mat i mängder inomhus i värmen, kära återseenden och skratt.
Men vad jag också ser är sorg, saknad, fattigdom, hunger, utanförskap och ensamhet. Jag ser alla dom som inte har någon familj att träffa, de som vårt "fina" sociala skyddsnät inte kan fånga upp, Alla gamla som sitter ensamma i sina lägenheter och vars höjdpunkt är när hemtjänsten kommer med torra ägg och en sillbit, Uteliggare som av den stora massan ses som misslyckade alkoholister och knarkare som faktiskt kunde ta och skaffa sig ett jobb och sluta supa eller knarka, alla barn som far illa pga bråk och misshandel inom familjen, sönderstressade föräldrar som försöker tillgodose ett omöjligt behov av perfektion.

Till alla er som påstår er vara humanister vill jag bara säga: Öppna ögonen och använder er humanism till att se alla osynliga som inte har det lika bra som er, det är eran förbanade skyldighet!
Kräver inte att ni ska agera men jag kräver att ni ska ge det här en tanke och ge alla som inte har det lika bra som er en tanke.

Jag är så jävla trött på alla klåpare som påstår sig vara solidariska, humanister eller på annat sätt en rättvist tänkande människa men som inte gör ett skit för att på något sätt förändra situationen för alla som av någon anledning hamnat i detta "lyckovakum"

Allt jag kräver är en tanke för det är i tanken som en handling eller en förändring påbörjas.

Varför så svårt?

Tillbaka i Halmstad igen och livet börjar om..... med goda ting och dåliga ting.
Och de båda har samma fråga.... Varför så svårt? Blir fan nästan tokig ibland. Varför är det så svårt att formulera sina känslor? och varför är det så svårt att ta tag i sina gamla känslor?
Vad Har man att vara rädd för om man påstår sig vara så säker på vad man känner?
Varför är man så rädd för att våga chansa på nya känslor?

Vad är problemet?

Ni kanske kan fatta av alla frågetecken att jag känner mig rätt förvirrad och jag lovar att göra allt detta mer tydligt när jag har ett uns av kontroll på saker och ting.

Jag försöker lägga ner delar av mitt liv men kan inte få den ro jag vill ha innan jag iallafall förstår en procent av allt detta kaos.

Ahhhh......

Hej så länge...

Söndagkväll 23e november

När jag är Norrköping får jag ofta en hel del tid till att tänka och det finns mycket här som påminner mig om tider som en gång varit och personer som inte längre finns här av olika anledningar.
Har under dagen inte gjort något alls om man inte räknar med ett antal filmer som setts utan större intresse.
Minnet av min mormor har under dagen varit väldigt starkt och intensivt och jag har insett att jag inte längre har hennes vägledning i ryggen vilket skrämmer mig fruktansvärt mycket. Det är först nu som jag känner hur mycket jag verkligen saknar henne.
Jag är inte riktigt i fas med mina känslor för tillfället, det är mycket som rör sig i huvudet. Känns som om allt helt plötsligt slår över mig igen utan någon direkt förvarning och det har ställt mig. Det har hänt mycket i mitt känsloliv på väldigt kort tid där nya och gamla bekantskaper varit inblandade på olika sätt och jag har nog inte varit så bra på att hantera det nu när jag tänker efter lite extra.
Jag har slagit ifrån mig en hel del och inte tagit in mina riktiga känslor och det är nog det som nu kommit upp till ytan.

Jag vill så mycket men mest av allt vill jag bara få känna ro och frid med mig själv, jag vill duga.
Jag är fortfarande trasig och jag kanske har varit för ivrig med att bli hel och inte låtit det ta den tid som faktiskt behövs.

på tok för länge sedan

Ja som överskriften berättar känner jag att det var för länge sen som jag steg in i biktbåset så här är jag återigen. klockan är runt tre och det är söndagsmorgon. Inte ofta jag är nykter (nästan) såhär dags en helg om jag inte jobbar eller har något annat viktigt för mig.
Jag är glad, nöjd och lite bitter. Vi börjar med bitterheten, om man lägger ifrån sig sin plånbok bör man ta upp den igen innan man går ifrån den. Ganska självklart kan man tycka men inte när det gäller mr Larsson som lyckades förlägga den lilla trotjänaren igår.
Nog om det, nu över till det mer positiva. När jag kommit över bitterheten och lyckats få ut lite pengar tog jag mig till Linköping (är i Norrköping nu med andra ord) för att träffa en gammal klasskompis som jag inte träffat på allt för länge och det blev väldigt trevligt. Det är så gött att få prata med någon som förstår vad man säger, någon som ligger på samma nivå. Mycket tack till dig för en superkväll som vägde upp allt trist!
Trevlig musik som väckte känslor av diverse slag men som jag med stöttning klarade av att lyssna på och vi kom nog överens om att November Rain med Guns är en av de bästa eller tillochmed den bästa som gjorts. Vi har en del att relatera till den låten både gemensamt och privat, jag har mycket smärta men också glädje om det jag fått uppleva till den låten.
Mycket jag är tacksam för men också kan sörja. Sörja är något som man måste få göra för att komma vidare, något som är tillåtet och inte ska ses som något illa. Vi är inte mer än människor så varför ska vi inte få älta lite ibland och visa att vi är sårbara, visa att vi är kapabla att visa känslor. Kan vi inte det är det illa och vår existens är i fara.
Kanske stora ord mitt i natten men ge det en tanke och börja känn!

Kryper till korset

Ojojoj.....
Igår var slutet på en jobbig vecka med lite vila. Jag blev knasigt full och min telefonbok fick eget liv runt klockan halv två. Ber alla berörda om ursäkt för detta och hoppas att ni inte blev allt för störda.
Nu är det dock dags för nya tag, strukturerad träning och samma vad det gäller skolarbete.
Ska inte låta mig störas av dåliga energier som kan komma att passera mig. Jag gör inte det i vanliga fall heller men man kan inte vara nog tydlig i vissa fall.

Jag vet att jag kommer att få höra en del angående gårdagen och jag förtjänar det säkert men jag har bett om ursäkt och kan bara hoppas att det godtas.

Jag är lite vilsen men helt klart på rätt väg

Slutkörd men nöjd

Det har hunnit bli torsdag och kväll. Har en bit kvar fram till helgen men just nu är jag helt utmattad både psykiskt och fysiskt.
Det har blivit många timmar skolarbete och många timmar träning och lite välbehövlig vila är nu på ingång. Har ett möte och ett seminarium kvar, mötet är med hallands fotbollsförbund och seminariet är angående vårdplaner.

Jag vet inte men det känns som om det är något på gång, har en magkänsla som säger att något kommer att visa sig för mig. Saker och ting kan komma att bli annorlunda men hur vet jag inte, som sagt bara en känsla.
Jag kan antingen gå och fundera på det och slösa energi eller försöka ta det som det kommer, om det kommer.
Har lite svårt att släppa det helt men ska försöka.

Jag är fortfarande nöjd över situationen som den är nu.

Glädje?

I fredags var det då dags för tenta. Det började bra med att jag tyckte att jag kunde första hälften godkänt men sen gick det över och andra hälften var ren katastrof och jag kände verkligen att det gått åt skogen.
När jag lämnat in pappren och lämnat tentasalen kom en något underlig känsla, glädje. Jag visste att jag misslyckats men jag kände att den livsgnista som under veckan brunnit på sparlåga plötsligt slog upp och jag blev helt lycklig och bekymmersfri på en sekund.
Resten av fredagen spenderades med först ett par kompisar och pizza, sen en fotbollsmatch och till sist i sängen med film.

Lördagen blev väldigt lyckad. Hann med yoga, hårklippning, brödbak och tentafest. Kvällen och natten var toppen och jag hade riktigt kul!

Söndagen, också den hur bra som helst med fotboll och Kalmars guld i allsvenskan på Örjansvall. Efter det blev det ishockey och film hos en klasskompis. kvällen slutade med att jag somnade i hans soffa till en skräckfilm.

Helgen gav mig verkligen tillbaka lite styrka och jag känner att det ska bli kul att läsa den nya kursen som påbörjades idag. Det återstår bara att se hur långt det räcker denna gången.

Hejdå och kram från en för tillfället nöjd Stefan

Kvällen innan tenta

Klockan är runt halv tolv och det är torsdag innan en tenta i anatomi II. Har suttit med några klasskompisar mellan 7-9 timmar sen i måndags och försökt förstå vad det hela går ut på.
Runt klockan åtta i kväll tog det helt stopp och allt vi gått igenom försvann ur mitt huvud och en likgiltighet for över mig. Jag orkar inte bry mig längre och det får sluta som det gör, känns som att jag inte kan göra något åt det nu i alla fall. Antar att det är därför jag sitter och skriver detta istället för att plugga.

Inför varje kursstart försöker jag intyga mig själv att det är dags att för en gångs skull börja i tid..... och det gör jag dom första två veckorna men sen tar det slut. Finns säkert många som känner igen sig i detta och att ha ångest över en tenta är knappast något nytt fenomen.
Jag brukar fråga mig själv varför det alltid blir så och jag antar att det är för att det finns så mycket annat roligt att göra istället för att plugga.

Det finns den typen av människor som inte gillar det dom läser men som härdar ut bara för att bli klara och kunna få ett jobb, vilket inom visa branscher inte alltid är speciellt lätt, jag är inte en utav dom.

Det finns de som prickat rätt och är stensäkra på vad de vill göra och som med nöje pluggar stenhårt och blir klara och fixar ett jobb, jag är inte en utav dom.

Det finns dom som av yttre påfrestningar förväntas läsa på högskola eller universitet som egentligen inte vill göra det, de som lever någon annans dröm, jag är inte en utav dom.

Det finns dom som inte riktigt vet om dom valt rätt men som har svårt att fatta beslut, de som har svårt att bryta och som velar länge innan dom bestämmer sig, jag är en utav dom.

Det finns garanterat många fler typer av studenter och detta är några exempel.

Jag har inte längre någon ångest med jag gillar ändå inte att misslyckas vilket med lite realistiska tankar är fullt tänkbart. Det jag lever på nu är att jag med en nalkande omtenta lär mig mer.

Instinkt

När jag hade varit och tränat fotboll skulle jag cykla förbi en tunnel där sikten är skymd och man får upp ganska hög fart från båda hållen. När jag kom nedför backen kände jag att något inte var riktigt rätt men jag struntade i att lyssna på mig själv och då händer det såklart tråkiga saker, har ju hänt förr.
Det kommer en moped åkande och vi blir tvungna att tvärbromsa båda två. Nu har jag tur denna gången och det blir ingen krock men mopeden välter.
Självklart stannar jag och ser efter hur det gick, mannen talar inte svenska men jag hjälper honom upp och försäkrar mig om att allt står väl till med honom, vilket det gör.
I ett annat läge kanske det inte hade slutat lika turligt som ikväll och det är dags att börja lita på sina instinkter för vad ska man annars ha dom till?

Vad gör man när man tappat något??

Hej hej

Jag har tappat min motivation, det är inte alls kul att plugga längre. Jag undrar vart glädjen, lusten och orken har tagit vägen?
Det finns inte längre den gnistan som ändå legat där och hjälpt mig i svåra pluggstunder tidigare. Känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra för att reda ut detta. Det är så tråkigt!

Jag har försökt att intala mig själv att det kommer gå men vilket pris är jag redo att betala? Är det meningen att man ska ha grov dödsångest varje gång det är dags för en tenta, jag tror knappast det.
Jag tycker att det är svårt att hitta någon anledning till detta och det gör det ännu värre. Har jag inte problemet klart för mig är det svårt att lösa.

Har tidigare funderat på om det är fel program jag läser men kan inte få ett klart svar på det heller. Jag gillar verkligen att arbeta med människor och kunna bidra till att de blir friskare och kan leva ett drägligt liv så jag borde ha motivation men icke.

Nu börjar vintern närma sig och snart kommer det trilla ner lite antagningsbesked som jag då måste ta ställning till. Men just nu har jag ingen aning om vad jag ska välja att göra till våren. Det är ett jobbigt läge jag hamnat i.

Dag 7 dagen efter natten på bänken

För en stund sedan ville jag bara hem men jag har en bit kvar att göra innan jag är redo.
Fick senare reda på att en grupp äldre spanjorer som min tyske vän pratat med trodde att jag var hemlös.
Mycket kan hända och det är allt en bit av livets pussel.
Nu när ny biljett, mat i magen och boende är ordnat känns allt mycket bättre. Jag och Frank bestämde oss för att sova i bussgaraget en stund, kände mig lite hemma där, hm... Jag han nog precis att somna när en vakt kom och körde upp mig. Frank var redan borta, skumt eller inte? inte blev svaret, han kunde inte sova bara.

Runt kl tre gick jag till en närliggande park där jag tänkte sova lite. När jag låg där och läste kom en man fram till mig, han var från Rumänien och ville ha en cigarett och prata lite. Vårt samtal genomfördes med teckenspråk och ritande av siffror och bokstäver i gräset och i luften.
Vi pratade om hans liv i Spanien och som jag förstod det var det inget vidare. Han var trevlig men han pratade lite för mycket snusk. Efter det plockade jag fram sovsäcken och kröp ner.
Jag somnade nästan direkt och vaknade runt halv åtta och åt en burk kalla vita bönor.

Det känns som att busstationen här i Pamplona blivit lite av ett hem för mig och det ska bli lite ledsamt att lämna den i natt. Mina tankar om Barcelona är lite splittrade men det ska bli skönt att vårda mina fötter i sand och saltvatten. Jag har börjat tänka på min hemresa och ska leta runt lite när jag kommer till Barcelona.

Det är fyra timmar till avgång och jag har nu min väska med pass och biljett.

Från 24 september till nu.

Jag känner att det är dags att summera tiden från det att mormor dog den 24e september och fram till nu.
Det har varit en mycket händelserik tid som både innefattat bra och dåliga erfarenheter. Jag har gjort fel mot en del personer men jag har också varit ärlig och stått för mina fel.
Jag vet vilka mina vänner är och det är ni som inte ser ner på eller dömer människor utan att ha en aning om vad ni pratar om. Det är inte värt energin att över huvudtaget bry sig om sånt snack. Det finns ni som stöttar och inte ältar, ni som går vidare.

Mycket har snurrat runt i min hjärna angående vad jag vill göra med mina studier och jag har nu en plan som jag hoppas fungerar. Jag ska försöka fixa denna hösten för att få starta vårterminen och även fixa den. Sen kommer vi till det lite luriga, jag vill börja plugga samhälls och kulturanalys i Norrköping. Jag känner att demokrati, globalisering och etnicitet är min grej och jag måste börja göra saker för min skull och inte för någon annans.

Många känslor har även gett sig till känna under den här tiden. några överhängande känslor har varit sorg och saknad som gått i en röd tråd sedan slutet av juli och som blev allt mer intensiv runt mormors död. Dessa två tråkiga känslor har börjat klinga av och dom har hjälpt mig att bli medveten om hur snabbt saker kan ta en annan väg och de har fått mig att känna att jag lever och måste försöka ta vara på den tiden som vi har här.

Det har även funnits känslor som satt sig i magregionen men som jag inte har kunnat förstå riktigt, har det varit en känsla av kontakt mellan två personer? närhet? vänskap som utvecklats? eller rent av en släng av förälskelse? Kan inte ge något svar på det men vem vet, en dag kanske det klarnar.
Just nu njuter jag av härlig, avslappnad vänskap.

Ilska har varit ett inslag under denna tiden, eller kanske snarare en känsla av hopplöshet och slut på orken att försöka arbeta för något som inte gav mig något tillbaka.
Men med ilskan kom också försoningen och möjligheten att prata och reda ut. Jag har under denna perioden blivit bättre på att vara rak när jag känner mig illa behandlad.

Jag är inte på något sätt perfekt, jag gör många fel men jag ältar inte andra människors fel och brister.

Jag försvann.....

Vi gömde oss bakom skåp
Vi såg varandra över klassrummet
Jag såg solen i dina stora vackra ögon
Vi höll varandras händer

Jag försvann, du hittade mig

Vi spelade minigolf
Vi åkte till stugan på klippan
Vi kände saknad och längtan
Vi höll varandras händer

Jag försvann, du hittade mig

Jag bad dig träffa min mormor
Vi drack vin och älskade
Vi åkte iväg, bara du och jag
Vi höll varandras händer

Du försvann

Vi skrev till varandra om kärlek
Du skickade mig ett armband av snäckor
Du sa att du älskade mig
Jag var ledsen och du tröstade mig

Vi hittade varandra

vi flyttade till ett liv tillsammans
Vi gick promenader på stranden
Du gav mig allt
Vi höll varandras händer

Jag försvann

Det har gått en tid och jag känner att jag nu vill göra denna skrift synlig för er alla. Jag skrev detta från hjärtat till någon som gjorde mitt liv speciellt. En del saker förändras, andra inte och det är så livet fungerar. Jag är inte längre bitter över vad som hände, jag kan nu se att allt kan tänkas ha en mening och just nu ska jag njuta av livet och allt fint som kommer i min väg.

Prata och red ut..

Idag har saker och ting blivit utredda, missförstånd som skapats av internet och dess funktioner.
Internet är bra på många sätt men att försöka göra sina djupare tankar och känslor förstådda är inte alltid helt oproblematiskt.
Det kan vara lätt att tolka saker som skrivs på internet för något annat än vad det är och onödig ilska kan skapas. Det är lätt att man sårar någon utan att ha den avsikten.

När man träffas och pratar får man med all mänsklig kommunikation och kan lugnt och sansat klargöra för vad man tycker och känner, man kan se personen som sitter mitt emot och förstå vad denne vill förmedla med sitt tal, kroppsspråk och röstläge.

Det jag har lärt mig av detta är att jag inte ska ge mig in i sådana "strider" med hjälp av text på internet.

Jag föredrar den mänskliga kontakten människor emellan, det kanske inte alltid är det lätta men för mig kommer det alltid att vara det rätta sättet för en rak och ärlig kommunikation.

Pamplona, en natt på bänken del 2

Min bänk blir ledig och jag lägger mig ner med ett packe Kleenex som huvudkudde. Hade svårt att somna men när jag legat där en stund hamnade jag i något av en dvala och precis innan jag somnade in kände jag något jag aldrig känt tidigare.
Det var en stark och väldigt klar känsla av att någon lade sig bakom mig på bänken och det kändes först som om jag skulle ramla ner, först blev jag rädd men jag kände snabbt att det inte var något som ville skada mig utan snarare ville ge mig trygghet. Känslan omfamnade mig och jag somnade lugnt.
På morgonen vaknade jag tidigt, runt kl 5 och kunde inte riktigt få grepp om vad det var som hade hänt där på bänken. Men det kändes bekant på något vis och fick en känsla av att det var J som skyddade mig.

När jag vaknade gick jag och satte mig i trappan som leder från gatan till bussgaraget, kände mig rätt mör i kroppen. När jag suttit där en stund satte sig en några år äldre kille bakom mig en bit upp. Han hälsar på mig och det visar sig vara en tysk som blivit rånad under kvällen och spenderat större delen av natten på polisstationen.
Han hade blivit av med pass och pengar så han var inte heller speciellt nöjd över situationen. Han pratade både spanska och engelska så han hjälpte mig att få tag i en ny biljett för halva priset så jag blir kvar en dag och en kväll till i Pamplona.

Killen som heter Frank känner någon i Barcelona som hyr ut rum för 9 Euro/natt som jag ska söka upp.

När jag senare satt och fördrev tiden kände jag mig väldigt olustig och fick en klump i magen, jag kände mig så ensam och smutsig och jag fick en stark hemlängtan, en längtan efter alla er där hemma som verkligen visat att ni bryr er om mig. Hade behövt en kram.

Mer om dagen som följer kommer inom kort.

Hemma i Norrköping

Då var det dags att för det slutgiltiga avskedet, begravningen av min mormor. Jag försöker att förbereda mig på hur det ska bli men just nu känner jag nästan inget alls.
Jag känner mig glad över att det nu är dags och att det sedan är tid att gå vidare, låta minnet av henne förbli vackert och fyllt av glädje.

Den här veckan har varit ganska jobbig för jag har kommit på att jag inte riktigt vet vad jag vill med min tid här på jorden. Jag har en del svåra beslut att ta tag i. Jag har även en ganska stor hemlängtan och lite av mitt gamla beteende att vilja röra på mig har visat sig.
Jag vet att jag får det när jag inte finner någon ro eller när jag förändrat något i mitt liv. Förändringen i detta fallet är troligen den stora ilska jag känt under veckan och som jag såhär i efterhand kan se att jag byggt upp under en tid.
Jag blir besviken när jag märker att den vänskap jag värderar högt inte värderas likadant av den andra parten. Det gör att jag känner mig lite vilseledd och övergiven och det gavs uttryck i form av ilska.
En ilska som jag inte skäms över för jag kan stå för mina värderingar och min syn på människan. Jag känner ändå att det är tråkigt för jag vill inte verka elak på något sätt och det är inte roligt att göra någon ledsen.

Nu är jag hemma och det känns bra för här finns mina rötter och jag känner mig trygg.

Världens Barn

I lördags var det åter dags för några timmars insamling till Världens barn. Jag stod utanför Maxi på flygstaden mellan tio och tolv.
Innan jag börjar känner jag alltid att jag inte vill tränga mig på utan låta människor lämna pengar av egen fri vilja utan direkt påverkan av mig. Lite orolig är jag också över att det ska gå dåligt eller att jag ska bli påhoppad av någon ilsken debattör som inte gillar välgörenhet.

Jag blir oftast alltid glatt överraskad och så även denna gång. Människor som aldrig gjort något sådant har kanske svårt att förstå hur man kan bli varm i själen av att stå en lördagsförmiddag ute i blåst och kyla i två timmar men det blir man. Jag fick många värmande ord och glada léenden i ruskvädret.

Det kom en liten tjej springande över halva parkeringen med en femkrona i handen. Hon skrattade och vinkade, när hon kom fram till mig höll hon på att inte kunna stanna. När hon gått in genom dörren vände hon sig om och vinkade hejdå med ett jätteleende. När hon sedan kom ut igen med sina föräldrar hade hon en tjuga i handen och såg nästan ännu gladare ut. Den lilla flickans ärliga leende höll mig varm resten av tiden, kunde inte sluta le själv.

Att man sedan känner sig väl till mods är inte konstigt. Det är värt all kyla i världen att kunna hjälpa barn att få en bättre framtid.

Det kom till punkten...

Tidigare i veckan skrev jag om min funderingar på när jag inte orkar anstränga mig mer för något som kanske inte är värt det.
Jag kom idag till den punkten där det blev för mycket. Utan att gå in på detaljer blev jag fruktansvärt arg och besviken. Jag kände att nu orkar jag inte anstränga mig mer, jag tycker att jag gjort allt som står i min makt för att få vänskap att fungera.
Jag har vad jag kan minnas aldrig känt mig så sviken och respektlöst behandlad som idag, inte värd något.

Det finns såklart två sidor av allt och detta är min och hur jag kände mig idag. Allt är inte alltid svart eller vitt, det hoppas jag ni förstår.

Ibland blir det fel, Pamplona natt på bänken

Jag köpte en biljett till Barcelona och bussen skulle gå 00.55. Klockan var bara 16.00 så jag hade ingen lust att släpa runt på väskan hela dagen så jag lämnade in den på förvaring. Busstationen låg under markplan. När jag lämnade väskan sa jag på spanska att jag ville ha den där i 7 tim och 30 min.
klockan var då 16.30 och stationen stänger tydligen kl 23.00?! Med lite enkel matte funkar inte det riktigt.

Senare på kvällen satt jag i ett café på stationen och tittade på fotboll för att få tiden att gå lite. Runt 22.45 bestämde jag mig för att se klart matchen nere på stan en bit därifrån. När jag sedan kommer tillbaka ca 23.45 är stationen helt nedsläckt. Får lite halvt panik och tar mig ner via trappor som leder till en natthållplats där jag stöter på två personer som jag frågar var bussen går ifrån och hur jag kan få tag på min väska där biljett, pass och bankkort finns. Dom släpper in mig på den mörka stationen där jag möter en vakt och en herre till.
Förstår direkt att vakten inte alls är nöjd med att se mig där, han är direkt otrevlig och inte det minsta sugen på att hjälpa mig.
Jag lägger på samma attityd och ber honom visa lite servicekänsla och förklarar för honom att det kunde vara trevligt att få lite hjälp när man som turist är gäst i hans land, medmänsklighet var tydligen inte hans grej.
Jag lyckas till slut förklara att jag inte kan komma med bussen utan biljett och att jag inte kan sova någonstans utan mitt pass. Han tar då med mig till garaget där nattbussarna går och visar mig två bänkar där jag kan sova varav en var upptagen av en annan uteliggare. Jag tackar ironiskt "gracias".

Garaget fylls med folk och jag ser min buss komma och åka, just då är jag riktigt förbannad på världen och planerar ett ilsket framträdande dagen därpå.
Det jag har är en plastpåse med kleenex, tejp, plastfolie och lite vatten samt trasiga byxor, och en t-shirt

fortsättning följer...

När är det nog?

Jag har under ett par dagar funderat en hel del på när det är nog? Hur länge kan jag fortsätta kämpa för något utan att det tar stopp, tills jag bara skiter i det?
Jag antar att jag måste göra vissa avvägningar för att komma på om det är värt min energi. Antar att det är så man måste göra för att inte bli full av skit man hade kunnat slippa.
Det finns mycket som gör livet meningsfullt så jag kanske klarar mig utan att kämpa för något som kräver mycket mental kraft och som visar sig vara hopplöst? Min åsikt är att man inte ska ge sig även om det känns tufft. Jag fungerar så att det räcker med en lite känsla av att det är värt all möda för att jag inte ska ge upp.
Jag talar om mänskliga relationer i allmänhet och vänskap i synnerhet.

Dag 6 Pamplona ,igen

När jag vaknade i morse hade jag en olustig känsla i kroppen. Det var saknad och en smula vemod.

När jag tog på mig ryggsäcken för att gå till bussen mot stan gjorde det så ont att jag nästan inte fixade att gå alls och mitt vandrande kändes definitivt över. Köpte lite zonsalva men det hjälpte bara en kort stund.

Om jag ska kunna nå målen, hitta lyckan och kärleken behöver min kropp och min själ vara i balans. Rent själsligt finns kraften men kroppen säger nej.

Nu har jag gjort en tatuering, det står SANTIAGO på insidan av vänster överarm. Det gjorde rätt ont och jag försökte koncentrera mig på något annat.
Santiago symboliserar målet och kampen för lycka och kärlek, att vägen dit kan vara krokig och full av äventyr som jag måste ta mig igenom. Så länge jag känner kraften inom mig kommer jag att nå mina mål. Att titta på den hjälper mig att inte ge upp.
Nu blöder och svider det men det är en del av livet, för att läka måste jag blöda.

Nu har jag beställt en baguette som visade sig vara köttfärssås och pasta. Jag blev helt slut efter tatueringen och maten, måste nog vila lite.

Jag började leta efter en flod som heter Piedra men jag hittade den inte men någonstans i pyrenéerna ligger den så vem vet, en dag kanske jag sitter där och badar fötterna.

Nästa anhalt blir i stället Barcelona, nu är det bestämt.

Dag 5 i närheten av Pamplona

När jag vaknade kände jag värken i knän och fötter så jag vandrade sakta. Efter en stund kom jag till en liten by där en familj satt upp ett tält på sin tomt och hade en liten servering.
När jag drack mitt kaffe och åt min banan kom plötsligt dottern i familjen ut och började spela baskisk musik på sitt dragspel. Det var en härlig känsla och hela situationen var så vacker och givmild på något vis. Jag fick låna familjens toalett, gästvänligheten kändes enorm.

Lite senare sitter jag på ett café i Villava och dricker kaffe och äter någon söt, mjuk kaka som jag inte vet vad det är men som jag inte kunde tacka nej till. Bardamen har lärt mig några fraser som jag kan ha nytta av utmed vägen.
När jag kommer till Pamplona ska jag köpa några tofflor och fundera på nästa steg. Radion spelar nu "Take my breath away" en favoritlåt från när jag var liten. Minnen från skoldiscon och tryckare dyker upp...

Efter att till slut nått Pamplona och fått min stämpel i pilgrimspasset bestämmer jag mig för att vila ut på en camping. Får vänta en timme på bussen och sedan gå 30 minuter i hettan för att komma fram. Det är en familjecamping med pool får jag reda på av en brittisk familj som jag möter på bussen.

Har jag ont i knän och fötter i morgon funderar jag på att åka till Barcelona. Målet att nå Santiago de Compostela finns fortfarande men inte just nu om jag inte klarar att gå.
Att komma dit symboliserar kampen för något inom mig.

Just nu sitter jag här och tittar ut över kullarna framför mig och känner mig rätt harmonisk.

Så länge jag känner att kärleken är närvarande i mig kan jag inte avbryta kampen för lycka, jag vet att målet och svaren finns i mitt hjärta.

Bli förvånad och upptäck livet

Oj nu var det ett tag sedan det skrevs här så det börjar bli dags.
I helgen som var besökte jag Norrköping för att träffa min familj och säga farväl till min älskade mormor.
Lördagen blev en trevlig kväll med mat tillsammans med fina vänner och mycket roliga samtal, vänner jag saknar när jag inte längre bor i stan och kan träffa dom så ofta som jag skulle vilja. På söndagen var det dags att träffa mormor för kanske sista gången, jag vet inte riktigt var hon är nu men jag vet att det var hennes tur och att hon mår bra vart hon nu än är.
När jag först såg henne brast det och jag kunde inte få fram ett ord men när jag sedan blev själv med henne kändes allt bra och jag kunde berätta för henne att jag älskar henne och att sommaren varit ett kaos som jag inte riktigt kunnat reda ut förens nyligen. Jag fick det avslut som jag längtat efter under en lång tid.

Efter att under en lång tid inte varit riktigt i fas med mig själv känner jag mig nu som den jag vetat länge att jag är.

Jag har efter denna helgen verkligen fattat att allt, verkligen allt kan hända och att det inte finns något sätt att skydda sig mot livet.
Tråkiga saker som hänt har gett mig en chans att stanna upp och fundera på vad jag vill med livet och jag har kommit fram till att det inte finns någon anledning att hålla tillbaka utan bara flyta med framåt och våga upptäcka vad som finns framför mig. Livet är på något sätt för kort för att jag ska slösa bort det genom att vara rädd. Alla möjligheter är öppna och livet likaså. Blir glad över att jag aldrig kan sluta förundras.

Jag vaknade av att det åskade i natt och jag såg ett stjärnfall alldeles nyss. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det men det finns mycket vackert att se fram emot.
En dag kommer allt att falla på plats och då vill jag vara med.

Farväl

Idag ska jag åka hem för att säga farväl till mormor. Det känns bra och läskigt på samma gång men jag vet att hon kommer se mig och bli glad över en hälsning jag har med mig.
Jag ska även träffa mina föräldrar som jag inte har träffat på länge, för länge. Jag har tills för ett par år sedan inte värderat de högt nog men någon fick mig att ändra på det, de är de som känner mig mest och som jag alltid har kunnat lita på, de har alltid ställt upp för mig och nu känner jag att det är min tur att göra detsamma för dom.

Jag återkommer

Det som hänt tidigare i sommar i kombination med mormor har blivit för mycket för mig. Därför kommer jag inte skriva om det förens jag känner mig redo igen.

Kommer fortsätta med min dagbok från resan.

Måndag och ny vecka

Mm måndag brukar betyda en ny vecka med en ny start. Då lägger man grunden för resterande dagar i veckan. För min del hoppas jag inte det.
Jag kunde inte somna igår för tankarna på att mormor inte är bra och att hon snart kan komma att dö släpper inte.
Det kan gå perioder när jag inte tänker på det men så kommer de smygande tillbaka och får mig ur balans.
Vaknade 10 i förmiddags och kände mig som ett spöke. Hade svårt att fokusera på ett möte angående en film jag är delaktig i.

Jag känner att det får vara nog snart, när jag trodde att det höll på att ordna upp sig så kommer det här. Jag tycker inte att jag är värd allt detta.

Jag försöker påminna mig om att det är en del av livet och något jag inte kan påverka. Jag är heller inte ensam om att känna som jag gör, det finns många människor som i denna stund har samma känslor som jag.
Förr eller senare kommer alla att vara i samma sits som jag är i, människor kommer och försvinner ur ens liv.
Jag har redan förlorat en jag älskat och nu kan det bli en till.

Min väg framåt tog några steg tillbaka.

Hoppet kom tillbaka

Hej!
Helgen har varit ett pendlande mellan glädje och ledsamhet. Har nu fått reda på att mormor mår bättre för tillfället och att hon pratar mycket om mig. hon har bland annat sagt att hon måste leva tills jag är färdig med skolan, hon är nog den finaste personen som finns. Jag blir varm och glad över att hon tänker så. Hon är en otroligt stark och underbar människa.
Jag kommer att åka till henne i helgen som kommer. Jag ska säga allt som jag inte sagt till henne tidigare, verkligen berätta hur mycket jag håller av henne.

Jag träffade en kille som nyss startat ett fotbollslag efter en korpmatch tidigare i veckan. Jag sa att jag var intresserad av att börja spela igen och han tog mitt nr. Killen ringde nyss och frågade om jag ville bli lagkapten och peppa de övriga. Jag svarade att jag gärna blir det så någon gång i veckan som kommer ska vi ha ett möte med tränaren där vi ska gå igenom lite regler osv.
Jag blev lite förvånad men ser väldigt mycket fram emot uppdraget. Äntligen går det min väg.
Det känns som ytterligare ett steg i livet, något som ger mig mening.

Flugan

När jag satt på ett café i Larrasoana landade en fluga på bordet, den satte sig i kondensen från mitt vatten och började dricka och tvätta sig.
Den satt där helt utlämnad och sårbar. Det var som om den visste att jag inte skulle döda den och fortsatte lugnt med det den höll på med.
Det satte livet i ett nytt ljus för mig, jag hade makten att välja döden men jag valde livet.

torsdag - fredag

I går var det en bra dag, det kändes som om turen kommit till mig. En föreläsning som var toppen följt av en fotbollsmatch som vi visserligen förlorade stort men som jag är nöjd med. Jag fick göra mitt efterlängtade mål, snyggt var det också.
Efter matchen kom det fram en kille som berättade att han just startat en ny klubb som ska spela i division 6 nästa säsong och som kommer träna uppe på Sannarp. Helt perfekt för min del eftersom jag har svårt att ta mig långa sträckor.

Fredag: Blir väckt av att mamma ringer och säger att mormor har blivit sjuk och skickats till akuten i Norrköping. Hon tror att detta kan vara slutet. Vet inte hur jag ska reagera först men efter ett tag blir jag fullt medveten om vad som kan komma att ske. Vi har pratat om detta vid flera tillfällen under några år tillbaka men jag kan liksom inte riktigt fatta att det verkligen kan bli så.
Min älskade mormor som alltid funnits för mig, trott på mig och varit så stolt över att jag verkar ha hittat ett yrke och en fin tjej. Stolt över att jag nu hade blivit en vuxen människa.
Att hon ska försvinna från mitt liv gör så ont.
Jag har inte vågat prata med henne om allt som hänt den senaste tiden, jag har inte velat göra henne besviken.
Senast jag hörde något låg hon och sov stillsamt med en ambulansnalle på armen.

Jag Älskar Dig min fina mormor!

Larrasoana dag 4 28/8 - 08

Nu när skavsåren blivit påtagliga känns det inget vidare. Orken och viljan att fortsätta finns där men det känns som om det är fötterna och knäna som bestämmer.

En känsla kom över mig tidigare i dag, den sa "du är klar nu". Det känns lite kluvet och jag vågar inte tro att det är en känsla av klarhet, inte än.

En sak jag glömde berätta om gårdagen är att när jag vandrat ensam några timmar i det karga bergsklimatet kom jag fram till en staty av vad jag tror är jungfru Maria som håller jesusbarnet i famnen. Hon står på en klippa och runt om henne ligger kors och blommor.
Jag knäböjer vid hennes fötter och försöker be, det tar ett tag innan jag kan samla tankarna och få ordning på orden i min hjärna. Till slut får jag fram en kort bön där jag ber henne att leda mig den rätta vägen, ber henne hjälpa mig hitta hem.

Nu har jag tagit in på ett härbärge i Larrasoana där jag fått låna någon soyaliknande smet för att badda mina skavsår på insidan av låren med.

Jag har kommit på att detta inte är en bra tid att sluta med nikotin. Jag kan njuta när jag tar en cigg och en kaffe samtidigt som jag skriver i min dagbok. Har för övrigt blivit grym på att beställa en kaffe med mjölk, por favor =)

Jag hade svårt att sova djupt igår på grund av hjärtklappningar som jag kan få när det inte står helt rätt till inuti mig, hoppas på bättre sömn i natt.

Min kväll kommer avslutas med kaffe med mjölk.

Det kommer bli tufft att heta Stefan i morgon, blåsor omlagda på tre ställen per fot.

Lintzoain dag 4 28/8 - 08

Började gå runt kl 7 i mörker och dimma. Nu är kl runt 10 och jag kände att det var dags att ta tag i morgonens tankar.
De har handlat nästan uteslutande om uppbrottet. Det är ca en månads sedan nu. När beskedet om att det skulle bli så insåg jag att det var dags att börja gräva i det förflutna. Har även insett att jag inte har varit speciellt lätt att leva med.
Jag har vid några tillfällen tvivlat på min kärlek, det kan jag inte förneka. Jag har ändå alltid kommit fram till att det är dig som jag vill vara med och leva livet tillsammans med. Jag förstår att du inte orkar mer men några saker gör mig väldigt förvirrad. Att kärleken bara kunde upphöra att existera trots styrkan i den och att vi en månad tidigare planerat för ett helt liv tillsammans, allt från boende till barn.

Jag tror inte att det var för att du slutade älska mig som det tog slut. Kärleken kanske finns där fortfarande men det räckte inte.
Blir lite ledsen när jag tänker på det.

När jag hade skrivit detta började mina fötter säga ifrån. Jag satte på skavsårsplåster som jag inte kommer på namnet på just nu, värmen gör mig hjärnslö. Dessa hjälpte bara en kort bit och mina planer på att nå Pamplona i kväll är bara att glömma.

Kom fram till en liten by som heter Zubiri där jag köpte lite ost, korv, bröd och vatten. Min vanliga diet typ.
Sen letade jag efter en plats i skugga där jag kunde lägga mig och vila en stund. Jag ville ligga ute och bara lyssna på jordens ljud. Efter en stund hittade jag det perfekta stället under ett stort träd nära en bäck som porlade.
Jag somnade och sov tryggt utan drömmar.

Natt

Hejsan!

Klockan har blivit lite över fyra och jag tänkte berätta lite om de senaste dagarna. Sen jag kom tillbaka för sex dagar sedan har jag märkt vissa förändringar i mitt sätt att vara.
Jag har fått en känsla av att jag inte längre ser saker ur samma perspektiv, det känns som om jag har blivit mer öppen och fått en vidare syn.
Jag ser vilka fina människor som finns runt mig och jag känner mig levande och sugen på att upptäcka det som finns i min närmiljö. Jag vill göra saker och jag känner att min orka till det har ökat.
Jag har tagit tag i mina studier och verkligen pluggat. Det har blivit en hel del sena nätter med trevligt sällskap som gör det hela lättare. Det trodde jag nog inte att jag skulle tycka för sådär tre veckor sen.
Nu tvekar jag inte längre på att stanna kvar i Halmstad och njuta av tiden jag har framför mig. Känns spännande att se vad framtiden har att erbjuda.

Sov gott alla ni som inte behöver jobba

Roncesvalles dag 3 27/8 - 08

Snart släcks ljuset på härberget vilket betyder att klockan är 22.
ca 30 km avklarade.

Jag har kommit på att när jag är trött kommer det fram tankar som handlar om det som var och hur jag känner mig. Det är inga konstruktiva tankar utan bara malande fram och tillbaka. Jag får svårt att fokusera mig.

Till en början var det soligt och varmt, runt 35 grader. När jag kom högre upp blev det kyligare och fuktigt av moln och dimma. Jag trodde att det började bli sent.
När jag hade ca 2 timmar kvar till toppen var det bara jag, fåren och hästarna . Någon enstaka bil kom ibland. Väl uppe på toppen var jag helt ensam. Då slängde jag väskan och sprang ännu högre, fick en energikick och det som tidigare varit jobbigt kändes nu bara härligt.
När jag satt där med molnen runt huvudet såg jag en gul prick långt där nere.
Det var en annan vandrare som jag inväntade och vi följdes åt den sista branta vägen ner.

Nu ligger jag i en sovsal med ca 100 andra, jag är jättetrött och mina fötter och ben också.

Jag kom på en sak där uppe på berget som jag skrev ner:
Jag ska våga stå fast vid vad jag tycker är rätt, det behöver inte vara rätt för någon annan men jag måste lita på vad min kropp och mitt hjärta säger mig.

Kram!

Saint jean pred de port, dag 2

Vad gör jag här? det är något jag ofta frågar mig när min hjärna ges tid att tänka.
Har det blivit en besatthet att hitta rätt väg i livet? Har tanken på oss blivit en besatthet eller är det så att det faktiskt är så vackert att min kropp får mig att fortsätta, hjälper min kämpa när jag själv inte kan se klart, när jag vill ge upp?

När jag kom fram till Roncesvalles såg jag att väskan gått sönder, något som jag fixade med några spännband.
Jag har efter lite språksvårigheter kommit fram till Saint Jean. Det blev ca en timme i taxi över pyrenéerna, vägen gick i serpentiner och det var väldigt vackert. Taxichauffören pratade hela resan och jag kunde bara le.

Väl framme i byn gick jag och mina taxikompisar till ett litet kontor där vi fick våra pilgrimspass som man behöver om man vill bo på härbergen längs leden.
Efter det gick jag till en camping och tog nog en timme på mig med att få upp tältet (första gången).

Att vara ensam är både jobbigt och skönt. Detta är en romantisk by så jag tänker ofta på hur det skulle vara att gå här, hand i hand med den man älskar. Se henne i ögonen, bli ett. Alla dessa tankar känns plågsamma.
Jag blir helt fylld av romantik bara av att vara här.
Det som är skönt är att jag kan sitta och titta på vad som helst hur länge som helst. Jag bestämmer över tiden, frihet.

I morgon börjar jag vandra och jag har insett att själva resan är målet och att tiden och sträckan kommer i andra hand.

Pamplona dag 2, dagboksanteckningar

När jag vaknade hade jag en känsla av oro i magen som var orsakad av en mardröm som handlade om kyla och ovilja. Inte en bra start direkt.
Jag ville komma därifrån snabbt så jag var nog ute ur rummet på 15 min.

När man ska fråga om en vägbeskrivning och inte kan mycket spanska får man lita på lokalsinnet. Jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll och kom till ett torg där jag köpte frukt och bröd och frågade om vägen igen.
Det slutade med att jag vandrade över några åkrar och ett industriområde innan jag kom till bebyggelse. Där väntade jag på en buss i nån timme för att senare få reda på att jag stod på fel sida av vägen. Dessutom var jag bara i en förort till Pamplona.
Till slut kom jag fram till bussstationen och kunde köpa en biljett till Roncesvalles som ligger nära gränsen till Frankrike.

När jag väntade på bussen vandrade jag runt på gatorna i Pamplona och bara förundrades över hur olikt allt är jämfört med hemma. Att bara planlöst vandra skingrar verkligen tankarna och just nu känns det bra i hjärtat.

Nu sitter jag på bussen och funderar på vilka känslor denna resa hade frambringat om allt varit annorlunda. Ser alla människor runt mig som ser ut att vara vandrare och undrar vad de gör här.
Par, barnfamiljer, kompisar vilket syfte fyller deras resa? är det ren semester eller göms det även där en vilja att söka den rätta vägen?

Det är hemskt när man inser att man inte klarar av att vara ensam med sig själv.

Pamplona dag 1, dagboksanteckningar

Dagen innan hade jag haft ett samtal med någon speciell och förklarat vad jag ska göra och varför. Jag tror att det gick fram och att hon förstod mig.
Jag har fortfarande lite svårt att förstå, jag kanske är naiv och blåögd som inte bara kan ge upp och sluta kämpa.

Jag sov runt två timmar i natt så det har varit lite som att gå runt på standby.

Mitt plan gick från Köpenhamn så jag hade lite tid i Malmö där jag träffade en gammal klasskompis som jag inte träffat på ett par år. Vi tog en långfrukost och diskuterade livets mysterier, kärlek, uppväxtförhållanden och tro. Det var ett givande samtal som jag värderar högt. Tack för det min vän!

På planet somnade jag direkt och sov igenom starten. Jag vaknade lagom till fikavagnen och somnade igen och sov igenom landningen. Helt ok flygresa.

Här sitter jag nu på ett hostel någonstans i Pamplona. När jag kom upp till rummet blev det som om jag slutade fungera, kände mig så otroligt ensam. började fundera på hur detta skulle sluta och på vad jag gett mig in på. Jag tog en promenad och kom fram till att det faktiskt är första dagen, första gången jag är ensam i en sådan situation.
Jag är många, många mil hemifrån utan kommunikationsmedel.

Det är kallt på natten i Pamplona så nätterna i bergen kan bli intressanta.

Nu ska jag sova så jag kan hitta en buss till Saint jean pied de port i södra Frankrike i morgon.

Hemma igen.

Hejsan på er alla!

Nu har jag varit i Halmstad ett dygn och idag har det varit en fantastisk dag. Det började med att jag vaknade och såg en blå himmel i ett fönster och solen lysa in genom ett annat. Sedan åt jag frukost tillsammans med två underbara personer för att sedan gå till min första skoldag för terminen. Trotts att det var tufft så var det roligt och mitt humör har varit på topp under hela dagen.
Jag känner att jag har kunnat fokusera på mig och mitt mående, min trivsel. Har varit iväg och handlat lite ljus och en fin vas som kommer göra min lägenhet lite mer trevlig nu till hösten.
Jag har inte varit såhär glad på mycket lång tid och för första gången på länge känner jag mig nöjd med att vara mig.
Kan bara säga att det är så skönt att äntligen känna så.

Ja, det har hänt mycket sen jag skrev senast och jag ska försöka återskapa det den närmaste tiden.
Men idag är det jag som rider på en härlig känsla.

Kram.

Dagen innan

Idag är dagen innan jag ger mig iväg, ut i något jag inte själv riktigt vet vad det är. Jag vet inte vad som kommer möta mig mer än berg, slätter, kyrkor och möjligen ensamhet.
När jag nu sitter här och reflekterar över det hela kan det kännas som en impuls men vid närmre eftertanke är det nog detta som jag länge har haft i mitt omedvetna.
Det känns en smula dramatiskt att bara ge sig iväg samtidigt som det känns som om det sedan länge var bestämt.
Det är med splittrade känslor jag åker. Å ena sidan skulle jag vilja stanna hemma och låta tiden ha sin gång och å andra sidan vill jag göra detta för att se var det kan leda mig.

Planeringen har inte varit lång, runt två veckor tror jag och flygbiljetten beställdes för lite drygt en vecka sedan. Jag har inte läst på så mycket, mest bara hur man kan ta sig till ledens startorter. Jag kommer med andra ord dit utan någon direkt förväntan. Jag önskar dock att det kan vidga minna sinnen och att jag kan komma starkare ur detta.

Till alla ni som är oroliga för mig och visar att ni bryr er vill jag säga att jag kommer tänka på er
Ni är bäst och det känns så fint att ha ert stöd.

Befrielse....... den sista färden

23e Augusti

Jag vad ska jag säga om den 23e augusti. Det är en dag som har stor betydelse för mig. För exakt fyra år sedan den 23e augusti började jag på en folkhögskola i Linköping som förändrade mitt liv och som blev en vändpunkt. Utan den dagen hade jag nog aldrig träffat alla fina människor som har så stor betydelse för mig idag, jag hade med största sannolikhet inte hamnat i Halmstad och jag hade nog inte träffat DEN tjejen. I alla fall inte just då.
Jag är en sådan som tror på ödet och att det finns en mening med att jag är här och nu. Det är ibland svårt att se vad saker kan ha för mening.
Varför befinner jag mig mitt i en solförmörkelse när jag bara vill vara lycklig? Vad kan ödet mena med detta? Vad ska jag göra för att ta mig ur detta? Har ödet gjort så att jag bokat en enkel biljett till Spanien för att påbörja en vandring i pilgrimers fotspår?
Jag kan egentligen inte tro något om allt detta förens jag kan se tillbaka på den här tiden och känna mig stolt och lycklig. Det sägs ju att lyckan kommer till den som tror och jag tror att det finns en mening. Kanske låter helt konstigt men inget är som jag tycker att det borde vara just nu.
Jag kan vrida och vända på precis allt och det slutar bara med att jag snurrar in mig själv i alla mina funderingar.

En del tror på något gudomligt andra tror på människans medvetna val och en del tror på ödet. Jag tror att det finns en mening och att det finns hopp.

Kärlek till er alla!

Glad att kunna hjälpa

Igår hände något som jag länge velat ha reda på, nämligen hur jag skulle reagera... Jag skulle cykla till en kompis för att plugga, framför mig på cykelbanan ramlade helt plötsligt en kille i 10-12 års ålder på sin cykel. Min reaktion blev att jag slängde mig av cykeln för att se efter hur det hade gått och frågade om han hade ont. Den lille killen grät och hade skrubbsår på handen och armen, det var inget allvarligt men jag kände mig nyttig. Som om jag verkligen kunde hjälpa någon. Jag kunde vara den som hjälpte en medmänniska mitt i dennes vardag.

Idag har det mest bara flytit på och jag har inte haft någon tid över till egna tankar vilket är skönt ibland. Har varit med på nollningen av den nya sjuksköterskeklassen och fixat lite inför min resa.

Allt har en mening

Nu är det fem dagar kvar tills jag åker och jag är spänd och lite nervös men jag har ändå funnit ro i situationen. Vad som än händer under vandringen finns det en mening med allt. Jag kommer att resa utan telefon och klocka. Det gör att jag kan fokusera på mig själv och följa mina instinkter. Jag kommer att vakna eller somna när solen eller min kropp bestämmer, så som världen runt mig bestämmer, så som vi en gång levde här på jorden.
Jag tror inte att något illa kommer hända mig men är det så så finns det en mening med det.
Jag vet inte vad som kommer möta mig men jag hoppas att tiden och platsen kan leda mig tillbaka på rätt spår, hjälpa mig att hitta hem, ge mig insikter om mig själv som jag kan ha nytta av i framtiden.
Jag gör detta för mig.

Tisdag

Känslorna skiftar väldigt mycket just nu. I dag tisdag känns det just nu ganska bra, känner inget direkt egentligen. Är ganska tom.
Jag har läst mina tidigare inlägg och jag kan förstå om allt detta verkar förvirrande för er som inte riktigt vet vem jag är men jag har fått en känsla av att jag har förståelse och stöd från er som vet vem jag är.
Ni ställer upp med att lyssna på mig. Ni erbjuder mig att sova på soffan när det är jobbigt. Ni ger mig mod att fortsätta skriva det här, mod att fortsätta kämpa mot något.
Jag är så tacksam för detta och jag hoppas ni förstår det.

Jag blir varm i kroppen av att ni bryr er om mig. Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer att hitta hem. Hitta hem till er.

Sorg

Jag har varit med om en del tillfällen där sorg har varit inblandat. Olika former av sorg känns olika för mig.
När min farmor dog fanns det en känsla av att hon nu kommit till ett bättre ställe eller föds till en ny människa med hela livet framför sig, att hon kanske fick träffa farfar och bli lycklig igen. Sorgen var ändå påfallande men det fanns ljus i allt mörker. Det fanns inget någon hade kunnat göra annorlunda, hon var gammal och livet rann till slut ur henne.

När min mormor blev sjuk hade jag svårt att hantera mina känslor vilket gick ut över dem jag älskar, jag fick ingen ordning på känslorna och betedde mig illa. Nu vet jag att hon inte kommer leva så länge till, det är ju livets gång men jag kan inte tänka på det utan att bli ledsen. Jag har inte släppt in dom som står mig nära i hur jag känner inför det här, något jag ångrar djupt.

Det jag befinner mig i nu är något helt annat. Jag hade kunnat hindra detta om jag bara varit modig och lite mer klarsynt. Sett hur jag har blivit. Sett all min osäkerhet. Litat på den stora kärleken jag nu inte längre har. Varit mer öppen och ärlig.
Detta gör min så frustrerad, vad är man för människa om man sakta men säkert stöter bort det som betyder mest i hela världen.
Fan jag känner ju att hela min kropp skriker att denna är fel. (denna känslan)Kommer jag någonsin kunna behålla något jag älskar på det här sättet? Tiden får väl avgöra antar jag.
Jag känner mig bara så trött på allt..

Känna igen sig

När något inte finns nära längtar jag efter att vara nära. När något börjar närma sig nära växer klumpen. När något är nära kommer rädslan, rädslan att inte duga.

Jag vet inte hur det är för andra som är/har varit i samma eller liknade situation som mig men när jag lyssnar på musik som handlar om kärlek (ofta olycklig) känner jag igen mig i så mycket, som om låtarna handlar om mig.

"vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha. vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra. Integritet vad har det nånsin gjort för mig och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig. och vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu, så får du mig ändå"
Emil Jensen - så får du mig ändå

"Allt jag gillar upphör, passa dig jag gillar dig. Allt jag gillar upphör, flytta dig jag gillar dig, jag gillar allt som upphör"
Emil Jensen - allt jag gillar upphör

"Det börjar alltid med goda intentioner men på vägen förstörs alltid nåt, jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån som lämnade, sårade och smet. Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv, det smyger sig på eftersom och för varje synd man gör måste man göra en till. Regn faller på mig och det spelar ingen roll var jag gömmer mig för på nåt sätt hittar det alltid tillbaks till mig och jag kan inte glömma dig"
Lasse Lindh - regn faller

Detta är bara några exempel.

Tro

Hej
Nu känner att mitt sätt att tänka börjar förändras. Det börjar lirka sig in lite tro mitt i allt grubblande och ältande. Jag känner att jag kan fixa detta och så småningom börja leva igen, leva för framtiden och nuet, bygga upp en stabilitet.
Jag vill bilda familj, en familj som är byggd av kärlek och tilltro. Jag vill se tillbaka på den här tiden och vara nöjd med att jag slutligen förstod att det behövde göras något .
Jag är en bit på vägen. (när jag skriver att jag har kommit en bit på vägen eller har långt kvar är det för att påminna mig om att inte sluta söka svaren, att fortsätta)

Det ligger något i luften som jag inte kan beskriva, någon form av känsla, en lugnande känsla. Antagligen är det för att jag ser fram emot att resa iväg. Bara jag och historien i bergen.
Nu är det så att biljetten till Pamplona är bokad, enkel resa. Har alla planer i världen på att komma hem igen men jag vet inte hur eller varifrån det kommer ske. Pilgrimsleden över Pyrenéerna.

Jag känner fortfarande en stor saknad, en bit av mig finns inte längre nära. Jag känner också att hoppet om ett lyckligt slut finns, hur det slutet kommer att se ut har jag inte en aning om men jag tror på lyckan och på kärleken. Det är kärleken som leder mig framåt nu.

Att prata och att lyssna på varandra är det som håller oss vid ytan. Det är så lätt att tappa kontakten med sig själv. Du går i ett spår, tittar framåt men missar det som finns precis framför dig.

Hm..

Jag känner mig glad och förväntansfull för det som komma skall....
Tiden är målet.

Rädsla, förvirring...

Vad är jag rädd för!?
Den frågan vill jag gärna ha svar på.
Är jag rädd för att förlora någon jag älskar? Är det därför jag skapar en distans och inte vågar komma nära? Är det därför jag driver bort, Gör saker som jag inte själv kan förstå? Är jag rädd för att bli vuxen och ta ansvar?
Är du för bra för att vara sann? Hur kan du vilja vara med en sån som mig? Är det så jag omedvetet tänker? Klarar jag inte av framtiden med dig, är det så jag känner? Kan jag få dig att känna trygghet, värme, kärlek?

Är min rädsla baserad på att jag inte vill såra dig i framtiden, så därför sårar jag dig nu så att du går.
Dålig självkänsla...

Jag vet inte men jag vill ta reda på det.

Jag vet att jag har varit den som ger trygghet, kärlek och omtanke och jag vet att jag kan ge allt igen...... i framtiden.

Jag vill kunna ta den förutsättningslösa kärleken. slänga mig ut, lämna alla skyddsnät och bara låta mig dras med.
Släppa rädslan av att kunna bli sårad, ge mig hän.

En sak som är helt klar för mig är att jag är kapabel att GE den förutsättningslösa kärleken. Jag kan aldrig glömma ett svek men jag kan förlåta och kämpa för den jag älskar. Det tar tid att återskapa förtroende men en sak har jag lärt mig av tidigare erfarenheter i ämnet, jag ger inte upp, jag vet i mitt hjärta vad som är värt att arbeta för.
Mitt i allt detta känns det skönt att veta det, lite klarhet finns i förvirringen.

Hur får jag veta hur mitt liv sett ut?

Alla dagar är inte längre helt usla. Nu när jag har bestämt mig för vad jag ska göra finns en känsla av lättnad. Jag ska bli den jag vet att jag är och inte ge upp.
En del av vägen dit innebär att jag måste konfrontera mina föräldrar, be dem berätta om mig. Hur jag var jag som barn, om det förekom några förändringar i mitt sätt att vara i min utveckling till vuxenåldern.
Än så länge har jag bara pratat med min pappa som kan ge sin syn på det hela. Jag hade en tjej under lågstadieåldern som efter några år inte ville pussas med mig länge. Av det uppbrottet kunde han inte säga att det hände något speciellt med mig. Redan här blir det intressant då mina minnen säger mig att jag tog det väldigt hårt. De slutsatser jag drar av just detta är att min mammas och min pappas uppfattningar och minnen av mitt tidigare liv måste vävas samman med mina upplevelser och på så sätt kan en helhet skapas. Min mamma och min pappa är skilda och under den perioden finns stora hål i mitt minne, eller snarare tror jag inte att jag kände något speciellt. Ett specifikt minne har jag av att jag absolut inte vill flytta från huset vi bodde i. Det var en speciell plats för mig där jag växte upp omringad av skog. Jag har än i dag svårt att anpassa mig till städer och jag vet att en dag kommer jag bo på landet med närheten till naturen.
Tillbaka till skilsmässan, mina minnen om tiden för denna stämde inte och orsaken till den var tills för någon vecka sen okänd för mig. Mina föräldrar pratade aldrig med oss om detta efteråt. Jag vill inte på något sätt att de ska känna sig skyldiga eller få dåligt samvete för detta. Saker rinner ut i sanden ibland och det kan jag bara beklaga.
Känner att jag låtit så mycket rinna ut i sanden, inte vågat möta det som gör mig rädd, en vag känsla som inte riktigt klarnar, jag kan känna någon form av samband där.

En så länge är det bara pappas berättelse om mig som påbörjats. Detta känns väldigt jobbigt att ta upp men är något som måste göras.

När jag kommer hem på kvällen och sitter ensam i min lägenhet smyger en vemodig känsla ofta fram och att skriva detta ger mig lugn i sinnet. Jag vet inte exakt vilka personer som läser detta men det känns skönt att inte vara rädd för att dela med mig av mig själv.
Detta ger mig kraft att fortsätta.

Ilska

När jag tidigare talade om ilska vill jag berätta att jag är arg, arg för att jag inte kan få grepp om mig själv. Vill ibland bara skrika med det är något som håller det inne, vilket gör mig frustrerad och ledsen.
Känslor som pendlar mellan lycka och sorg. Ena stunden finns glädjen som sedan slår om till sorg och jag får ingen ordning på något.
Tänker ofta på varför allt ska vara så jävla svårt, eller är det jag som gör det svårt för mig själv?
Varför kan jag inte bara förstå att det faktiskt finns människor som älskar mig för just den jag är? Trots att jag är på glid just i detta nu finns det människor som tror på mig, de som ser mig, de som känner mig, ger mig stöd.
Fick nyligen höra från en fin vän att detta är vårat första liv på jorden, som vi kommer ihåg det iallafall så vi bör inte vara så hårda mot oss själva för att vi gör fel ibland. Detta var värmande ord, Tack!
Jag får låta det sjunka in lite men jag tror att det ligger mycket i detta.

Till er alla.

Jag förstår att detta jag skriver kan te sig som ett patetiskt försök att reparera det jag haft sönder. Till alla er som blivit sårade eller känner någon jag sårat vill jag säga att detta är ett försök att reparera mig, mitt agerande samt förmedla mina känslor öppet för alla som vill läsa.
Jag förstår även att det finns ilska, det respekterar jag.

Alla känslor är välkomna.

Uppbrottet

Efter ytterligare en dag av funderingar och lite distans till gårdagens inlägg har jag ändrat min inställning till den stora tomhet och ensamhet jag kände dagen efter bröllopet.
Det är inget dåligt tecken utan ett tecken på något äkta och mänskligt.

Nu kommer jag gå in på uppbrottet och hur mina tankar såg ut.
När jag var på väg till "mötet" hade jag en känsla av sten och tyngd i magen, den där känslan som aldrig är fel men som jag alltid hoppas ska vara fel. En känsla så bekant på ett obehagligt vis.
När väl beslutet är tagen blir jag helt bortdomnad. Får den känslan som jag lovat mig själv att aldrig behöva känna igen, men som åter tar över mitt förnuft. Jag blir helt handlingsförlamad och när jag vaknar sjukskriver jag mig för att söka upp några goda vänner som är på semester i närheten.
Jag blir desperat och kan inte fatta vilken situation jag satt mig i och allt jag vill är att vakna ur mardrömmen. Jag är så fylld av känslor att allt bara blir fel, kan inte hantera mig själv och skickar oövertänkta sms.
Sms som var ärliga, vilket jag står för men inte genomtänkta.

Efter att ha spenderat några dagar fyllda av grill, kortspel och filmtittande hos min vän på hans torp börjar saker klarna. Jag kommer till en insikt att jag måste ta tag i alla lösa trådar som kallas mitt liv.
Vem är jag? Varför har jag tagit alla dåliga beslut? Hur blir jag den jag vet att jag är? Vad är min mening i livet? för att nämna några existentiella och för mig vitala frågor.

När jag kommer tillbaka hem ringer jag en läkare och får en tid. Det var svårt att börja förklara vad som hänt med mig när allt bara är en röra av tankar och känslor. Till slut går det och jag ska träffa en psykolog för att få hjälp med allt detta.
Arbetet med mig själv hade börjat i den stunden, jag kände mig bättre till mods.

Tack för att du trots allt jag ställt till med finns vid min sida som en vän!
Det finns ett förtroende här och nu som jag inte vill bryta. Jag har gjort det för många gånger redan.

Som jag skrev i tidigare inlägg skulle jag dela med mig av känslor. Idag kände jag mig glad över att jag tagit fel på en helg då jag trodde att jag skulle jobba. Att detta är bra beror på att jag planerar en resa till Spanien för att vandra delar av El Camino de Santiago, pilgrimsleden över pyrenéerna innan skolan börjar igen. Detta gör denna resa möjlig. Mer om den kommer framöver.

Detta inlägg är inte helt enkelt att publicera och jag hoppas att ingen som läser detta tar illa upp.

Måndag efter helgen.

Hej.
Nu ska jag börja berätta lite om mitt liv och bakgrunden till att jag skriver här just nu. Redan för två år sedan hände något som rörde om i mitt liv. Jag var separerad från min flickvän under fyra månader pga en resa. Jag trodde att jag var stark med det var en mycket svår tid av hopp och förtvivlan och tanken på att en blogg skulle kunna hjälpa mig igenom den föddes. Tiden gick och någon blogg blev aldrig av, men nu är den här och återigen står jag inför stora förändringar då det nyligen tagit slut mellan oss.
I helgen var jag bestman till en gammal klasskompis som gifte sig. Mina tankar inför detta var splittrade. Hur skulle jag reagera? skulle jag fixa det med tanke på min situation? osv. Det var en dag full av känslor och funderingar från min sida. När vi stod där framme vid altaret kände jag en enorm tro på kärleken som jag hade svårt att känna igen, något som födde tankar om min framtid. Fram till nyligen har jag varit emot bröllop och inte riktigt förstått varför man ska lova något man med säkerhet inte vet om man kan hålla. Men under senare tiden tillsammans med J (med respekt för personer beskrivs de med en bokstav) har mina tankar och inställning till detta ändrats. Uppbrottet mellan oss beror till stor del på att jag inte kan klara av att vara älskad och detta försöker jag komma till botten med. Mer om detta kommer ni få höra under resans gång då jag ska ta med er in i min hjärna och mitt hjärta.
På ett bröllop är atmosfären speciell, jag blev tagen av all kärlek som dessa två utstrålade. Detta smittade av sig och jag kände mig delaktig. Jag var oerhört nervös innan jag skulle hålla mitt tal som jag skrev ner dagen innan, jag ville få det perfekt. När jag reste mig upp försvann allt jag skrivit på pappret och orden bara kom till mig. förstod inte riktigt vad jag sagt men jag förstod att det var en röst från hjärtat. Nu tänker nog många av er att jag är tokig men känslor som denna berör på ett speciellt sätt. Jag kände mig för första gången på länge som en vuxen man som det nog kan gå vägen för ändå. Jag har dock lång väg framför mig. En annan effekt av detta bröllop som jag inte tolkar som direkt bra är den stora tomheten som infann sig dagen efter, saknaden blev så stor och påtaglig. Från att känna sig delaktig i någon större till att känna sig som den mest övergivna och ensamma personen i världen.
Jag vet att jag just nu befinner mig i en kris och att jag förväntas ha sådana känslor. Jag har varit där förut med det är ändå alltid lika svårt att hantera.

kort om vad som komma skall

Hej
Jag heter Stefan Larsson, jag är 28 år gammal. denna blogg kommer att beröra mig, mitt liv och mina tankar om livet.
Jag kommer även beröra personer som på något sätt har berört mig. Mina avsikter med denna blogg är inte att på något sätt såra eller göra någon illa. Jag vill helt enkelt dela med mig av mig själv. Jag är trött på att gömma mig och nu känner jag mig redo att reda ut känslor och tankar.
Jag kommer att tacka och att be om förlåtelse.
I detta forum kan jag helt ärligt beskriva vem jag är och vad jag har upplevt, vilket kan vara svårt öga mot öga.
Jag är en kille som är full av kärlek men som inte riktigt kan reda ut det.
Jag hoppas att jag kan hjälpa människor som är i samma situation som jag genom att dela med mig av mitt inre. Samtidigt ger det här mig en chans att förstå mig själv.
Jag tar tacksamt emot kritik, bra som dålig och kommentarer eller tankar från er läsare.