Det kom till punkten...

Tidigare i veckan skrev jag om min funderingar på när jag inte orkar anstränga mig mer för något som kanske inte är värt det.
Jag kom idag till den punkten där det blev för mycket. Utan att gå in på detaljer blev jag fruktansvärt arg och besviken. Jag kände att nu orkar jag inte anstränga mig mer, jag tycker att jag gjort allt som står i min makt för att få vänskap att fungera.
Jag har vad jag kan minnas aldrig känt mig så sviken och respektlöst behandlad som idag, inte värd något.

Det finns såklart två sidor av allt och detta är min och hur jag kände mig idag. Allt är inte alltid svart eller vitt, det hoppas jag ni förstår.