Världens Barn

I lördags var det åter dags för några timmars insamling till Världens barn. Jag stod utanför Maxi på flygstaden mellan tio och tolv.
Innan jag börjar känner jag alltid att jag inte vill tränga mig på utan låta människor lämna pengar av egen fri vilja utan direkt påverkan av mig. Lite orolig är jag också över att det ska gå dåligt eller att jag ska bli påhoppad av någon ilsken debattör som inte gillar välgörenhet.

Jag blir oftast alltid glatt överraskad och så även denna gång. Människor som aldrig gjort något sådant har kanske svårt att förstå hur man kan bli varm i själen av att stå en lördagsförmiddag ute i blåst och kyla i två timmar men det blir man. Jag fick många värmande ord och glada léenden i ruskvädret.

Det kom en liten tjej springande över halva parkeringen med en femkrona i handen. Hon skrattade och vinkade, när hon kom fram till mig höll hon på att inte kunna stanna. När hon gått in genom dörren vände hon sig om och vinkade hejdå med ett jätteleende. När hon sedan kom ut igen med sina föräldrar hade hon en tjuga i handen och såg nästan ännu gladare ut. Den lilla flickans ärliga leende höll mig varm resten av tiden, kunde inte sluta le själv.

Att man sedan känner sig väl till mods är inte konstigt. Det är värt all kyla i världen att kunna hjälpa barn att få en bättre framtid.