Hemma i Norrköping

Då var det dags att för det slutgiltiga avskedet, begravningen av min mormor. Jag försöker att förbereda mig på hur det ska bli men just nu känner jag nästan inget alls.
Jag känner mig glad över att det nu är dags och att det sedan är tid att gå vidare, låta minnet av henne förbli vackert och fyllt av glädje.

Den här veckan har varit ganska jobbig för jag har kommit på att jag inte riktigt vet vad jag vill med min tid här på jorden. Jag har en del svåra beslut att ta tag i. Jag har även en ganska stor hemlängtan och lite av mitt gamla beteende att vilja röra på mig har visat sig.
Jag vet att jag får det när jag inte finner någon ro eller när jag förändrat något i mitt liv. Förändringen i detta fallet är troligen den stora ilska jag känt under veckan och som jag såhär i efterhand kan se att jag byggt upp under en tid.
Jag blir besviken när jag märker att den vänskap jag värderar högt inte värderas likadant av den andra parten. Det gör att jag känner mig lite vilseledd och övergiven och det gavs uttryck i form av ilska.
En ilska som jag inte skäms över för jag kan stå för mina värderingar och min syn på människan. Jag känner ändå att det är tråkigt för jag vill inte verka elak på något sätt och det är inte roligt att göra någon ledsen.

Nu är jag hemma och det känns bra för här finns mina rötter och jag känner mig trygg.