Tro

Hej
Nu känner att mitt sätt att tänka börjar förändras. Det börjar lirka sig in lite tro mitt i allt grubblande och ältande. Jag känner att jag kan fixa detta och så småningom börja leva igen, leva för framtiden och nuet, bygga upp en stabilitet.
Jag vill bilda familj, en familj som är byggd av kärlek och tilltro. Jag vill se tillbaka på den här tiden och vara nöjd med att jag slutligen förstod att det behövde göras något .
Jag är en bit på vägen. (när jag skriver att jag har kommit en bit på vägen eller har långt kvar är det för att påminna mig om att inte sluta söka svaren, att fortsätta)

Det ligger något i luften som jag inte kan beskriva, någon form av känsla, en lugnande känsla. Antagligen är det för att jag ser fram emot att resa iväg. Bara jag och historien i bergen.
Nu är det så att biljetten till Pamplona är bokad, enkel resa. Har alla planer i världen på att komma hem igen men jag vet inte hur eller varifrån det kommer ske. Pilgrimsleden över Pyrenéerna.

Jag känner fortfarande en stor saknad, en bit av mig finns inte längre nära. Jag känner också att hoppet om ett lyckligt slut finns, hur det slutet kommer att se ut har jag inte en aning om men jag tror på lyckan och på kärleken. Det är kärleken som leder mig framåt nu.

Att prata och att lyssna på varandra är det som håller oss vid ytan. Det är så lätt att tappa kontakten med sig själv. Du går i ett spår, tittar framåt men missar det som finns precis framför dig.