Saint jean pred de port, dag 2

Vad gör jag här? det är något jag ofta frågar mig när min hjärna ges tid att tänka.
Har det blivit en besatthet att hitta rätt väg i livet? Har tanken på oss blivit en besatthet eller är det så att det faktiskt är så vackert att min kropp får mig att fortsätta, hjälper min kämpa när jag själv inte kan se klart, när jag vill ge upp?

När jag kom fram till Roncesvalles såg jag att väskan gått sönder, något som jag fixade med några spännband.
Jag har efter lite språksvårigheter kommit fram till Saint Jean. Det blev ca en timme i taxi över pyrenéerna, vägen gick i serpentiner och det var väldigt vackert. Taxichauffören pratade hela resan och jag kunde bara le.

Väl framme i byn gick jag och mina taxikompisar till ett litet kontor där vi fick våra pilgrimspass som man behöver om man vill bo på härbergen längs leden.
Efter det gick jag till en camping och tog nog en timme på mig med att få upp tältet (första gången).

Att vara ensam är både jobbigt och skönt. Detta är en romantisk by så jag tänker ofta på hur det skulle vara att gå här, hand i hand med den man älskar. Se henne i ögonen, bli ett. Alla dessa tankar känns plågsamma.
Jag blir helt fylld av romantik bara av att vara här.
Det som är skönt är att jag kan sitta och titta på vad som helst hur länge som helst. Jag bestämmer över tiden, frihet.

I morgon börjar jag vandra och jag har insett att själva resan är målet och att tiden och sträckan kommer i andra hand.